Han kommer från södra Harads där hans föräldrar, senare bosatta i Piteå, drev affär under en spirande tid för byn. Jan Anders Eriksson bodde i Stockholm i sex år och pluggade på konstfack. Han har målat hela sitt liv och levt på konsten sedan 1984. Ibland har han varit gästlärare och fått utsmyckningsuppdrag. En ådra finns från mamman Sonja Eriksson, uppskattad naivist på äldre dagar.

Han ställer ut generösa oljemålningar, ofta med naturmotiv. Som konstnär är han är präglad av Norrlands inland. Han åker omkring mycket, paddlar kanot, går i fjällen, besöker byar och tittar på ödehus. Han berättar om motiven:

– Dystopi låter inte så roligt, men det är mycket öde och jag försöker göra mycket vatten. Är det någon figur med så kan det vara en roddare eller så.

– Bilderna ska leva. Tittar man på dem ska man förhoppningsvis inte bli riktigt klok på vad det är. När man tröttnar på en bild är den liksom död. Även för egen del vill jag tänka "vad har jag målat här". Det ska vara tydligt vilken stämning det är, men inte så man kan säga "det handlar om det och det".