Hon har rejäl koppling till norra Sverige. Pojkvännens släkt finns i Skellefteå och Piteå och hennes egen vagga stod i Umeå. Hon rättar det där:

- Min banankartong. Mina föräldrar var hippies. När vi flyttade låg jag i en banankartong i baksätet, hela vägen till Kungshamn. Inga föräldrar i dag skulle komma på den tanken.

Flyttlasset gick ofta under uppväxten. Den trygga punkten fanns i familjen och musiken, inte på specifika orter.

Artikelbild

- En annan del i det där är uppmärksamheten man får när man sjunger och spelar musik. När man flyttar vartannat år och inte har någon som verkligen tycker om en som vän, är det lätt att söka sig till ett område där man får uppmärksamhet för något man är bra på. Det får ersätta riktig tillit och kärlek.

Uppskattar tystnaden
Edith Backlund har alltid tyckt om att om att stå i centrum. Musiken blev ett sätt att kommunicera utåt. Hon upptäckte sin egen förmåga när hon sjöng med till Whitney Houstons sånginsats i "I will always love you".

- Jag var elva eller tolv, sjöng med och insåg att jag kunde göra alla de där wailningarna. "Det här är nog min grej". Det var en vändpunkt, men inget coolt och creddigt ögonblick.

Alanis Morrissette inspirerade tidigt som låtskrivare.

- Jag var jävligt arg som tonåring. Jag var arg på allt och alla, framför allt män. Så det passade bra, säger Edith Backlund som aldrig slänger en låtidé. Tvärt om. Små anteckningar på kvitton sparas för framtida bruk.

Däremot är hon en mindre aktiv musikkonsument i dag. Det har gått lång tid sedan hon var en riktig skivnörd.

-  Ju mer man håller på desto mer identifierar man lyssnandet med jobb. När man ska slappna av lyssnar man inte på musik. Jag satt härom dagen och resonerade om det med en känd svensk artist. När man väl är ledig vill man inte ha ljud omkring sig. När man går ut väljer man en bar där det inte spelas musik.

Edith Backlund har pluggat retorik på universitet och menar att hon har användning av det i sitt jobb.

- Jag lyssnar på ett annat sätt och pladdrar inte om vad som helst. Jag tänker "vem är jag, vad vill jag säga och vad är min historia". Man får en annan kontakt med sig själv, säger Edith Backlund som har civilkurage, fantasirikedom och förmågan att driva sina åsikter som några av sina fokus.

Hon hade stora förväntningar på andra plattan "Death by honey" (2008), men det gick inte som hon ville.

- Jag gick ner mig totalt. Jag började fundera "vem är jag om jag inte håller på med musik", "varför håller jag på över huvud taget". Jag hade ingen inspiration och det varade i över ett år. Sedan tog det tid att skriva den här plattan. Mixning och mastring och skivbolag som skulle tycka till tog också tid.

När det nya materialet skulle släppas, som två skivhalvor, "Kill the clowns" 1 & 2, klappade hennes röst ihop.

- Jag fick en polyp på höger stämband, en produkt av att man har använt rösten fel under lång tid. När jag började få förslitningsskador började jag kompensera på scenen och fick en kronisk förhårdnad.

Dödat clownen
Hon opererades, har övat som en galning, delvis lagt om sin livsstil och mår nu jättebra. Nya albumet är hon jättestolt över.

Vad lägger du i albumtiteln "Kill the clowns"?
- Åh, jättemycket. Den handlar om perioden efter min förra skiva. Det handlar om när alter egot blir överdrivet, någonting fult, när man börjar göra saker på rutin och kommer bort från kärnan till varför man håller på. Jag kunde stå på scen och sjunga en låt som "Skinny", som handlar om ätstörningar, samtidigt som jag stod och tänkte "hade jag tvättid i morgon". Då tänker jag att nu är jag en apa, nu är jag en clown. Det har tagit tid att hitta tillbaka. Det är läskigt när man inte har kontakt med det roliga längre. "Kill the clowns" handlar om att ta bort den delen av sig själv. Det är ingenting unikt för mig. Jag har pratat med många som har upplevt samma sak.

Lovord från Neil Young
Edith Backlunds musik har hörts i så väl Beckfilmer som amerikanska tv-serien "One tree hill".

- Låtarna har verkligen hittat rätt. "One tree hill" har en jätteduktig musiksättare.

Neil Young uppmanade folk att skicka in sina antikrigslåtar till hemsidan "Living with war". Hon skickade in sin låt "Rosie".

- Plötsligt låg den "frontad" på sidan, med kommentar. "Lyssna på den här, den går rakt in i hjärtat", hade han skrivit. Den handlar om en kompis till mig som blev inkallad till armén.

Junta med Jenssen
Måhända blir det något gästinhopp på Piteå dansar och ler. Amanda Jenssen, som också spelar på festivalen, är nämligen en kompis. Tillsammans med Umetjejen Emma Salmon har de "en liten ovanlig orkester".

- Vi spelar ibland. På hemliga ställen (skratt). Det är Amandas låtar. När vi inte gör det sitter vi en hel dag, dricker kaffe och äter bakverk, sjunger och bara spårar ur. Det kan bli en musikal eller dödsmetall. Det är väldigt roligt. Hon är en kreativ människa som det är kul att släppa allting med.

"Bakverk", det låter som en tantjunta?
- Ja, men det är det. Hon är ju kattkvinna. Senast åt vi mazariner. Vi har det gött!

Gillar kyrkor
Edith Backlund är ingen "kyrkoperson", men låtar som "True believer", "Amen" och refränghooken "Oh my God" kan möjligen sitta rätt när hon spelar i Piteå kyrka.

- Men jag är väldigt intresserad av kyrkor. När jag kommer till en ny stad går jag gärna in i kyrkorna, för arkitekturen och kulturarvet.