Per-Arne Lindqvist är död och hans kamrater inom det filosofiska sällskapet Röde Orm och bastuvännerna i Piteå förundrades och imponerades över hans positiva hållning och intresse för andra genom alla de tio årens kamp mot cancern.

Hans engagemang och intresse för andra människor fanns där hela livet, att fråga ”hur har du det”, att bry sig om alla i en diskussion, att uppmuntra andra att yttra sin åsikt.

Han såg andra människor och försvarade dem som behandlades otillbörligt. Han kunde också säga till med känsla om han såg en orättvisa.

Fotbollen var ett glödande intresse och där stöttade han alltid de duktiga damerna i Piteå, gick de där extra stegen för den goda saken genom att skriva insändare om spelarna i Piteå-Tidningen.

Att vara hövding i det filosofiska sällskapet krävde ordningssinne och fast hand för att hålla kämparna fridsamma och vid gott lynne, där kom han verkligen till sin rätt.

Desamma egenskaper nyttjade han som professor i bergsteknik vid Luleå Tekniska Högskola. Där kom också engagemanget för de unga studenterna väl till pass.

Yrkesvägen från KTH, och de olika posterna inom gruvor i Västerbotten för Boliden förde honom och hustrun till ett arbete vid LAMCO i Afrika i Liberia några år. Efter hemkomsten 1975 fortsatte de internationella kontakterna via arbetet vid LTU. Det var kontakter i Ryssland, Kina, Italien och många andra länder som bjöds hem till personliga och intressanta möten i hemmet i Norrfjärden.

Föräldrahemmet var i Ockelsjön i Västerbotten, ett ursprung han var stolt över och som togs fram vid bastukvällarnas vissjungande. Per-Arne gillade att sjunga, var med i en kör, spelade också gitarr.

Han trivdes och fann sig väl tillrätta bland goda vänner, där humorn passade så väl, hans filosofiska betraktelser gav upphov till livliga diskussioner, ibland häftiga, för att plötsligt avslutas med en dråplig kommentar. I detta hämtade han glädje och energi.

Per-Arne hade en dröm om att dansa i frack med hustru Berit i långklänning på Waldorf Astoria i New York. Den drömmen kan nu förverkligas! Vi saknar honom och önskar att vi kunnat vara med.

Per-Arne lever vidare med glädje i våra minnen som vi upplevt och skapat tillsammans genom åren.