Minnesord Det har nu gått ett år sedan Herbert Berglund gick bort vid 77 års ålder.

Han föddes i Norrfjärden den 6:e april 1940 som enda son i en barnaskara av sju. Föräldrarna hette Josef och Beda Berglund och familjen hade ett jordbruk i utkanten av byn.

Efter den allmänna värnplikten tog han arbete vid Furunäsets mentalsjukhus i Älvsbyn. Därefter jobbade han på Försäkringskassan i både Luleå och Piteå.

På en dans i början av sjuttiotalet träffade han Linnea. Så småningom tog de över hemmanet i Norrfjärden och tillsammans fick de tre barn. När barnen så blev lite större togs dansen upp igen och några danskurser hann det också bli. Den rika umgängeskretsen gjorde att det ofta kom folk på besök. Under årens lopp blev det många trevliga tillställningar och husvagnssemestrar med vännerna. Han trivdes med att fixa kring gården och så sent som hösten innan han gick bort var han ute i skogen och röjde.

Runt Herbert var det sällan tyst, då det alltid fanns någon historia från bygden eller en samhällsbetraktelse att förtälja. Han var otrolig på att minnas detaljer, namn, datum och händelser. Någon telefonbok behövde han aldrig och var det frågor om bygden kunde han redogöra för hela släkter långt tillbaka i tiden.

I allt han företog sig var han driven, och aldrig rädd för att prova nya saker. Som exempel kan byggnationen av en ny ladugård när de flyttade till Norrfjärden nämnas. Ny teknik i hemmet var han tidig med även om han själv inte alltid bemästrade den. Han ville inte vara en bakåtsträvare, som han själv uttryckte det. När Roger sedan tog över gården flyttade Herbert och Linnea den gamla sommarstugan en bit bort för att skapa sig sitt nya hem. Saker som detta tyckte han också var lite spännande att göra.

De flesta som träffat Herbert skriver nog gärna under på att det var en viljestark person som inte var rädd för att säga vad han tyckte och han kunde bli otålig när saker inte var som han ville. Han var mån om att ställa upp för de omkring sig och det var också alltid viktigt att göra rätt för sig.

Vi kan fortfarande slås av saknad vid tanken på de små och ibland triviala tingen i allt det stora, som att aldrig mer höra hans steg över bron eller den vid middagsbordet lilla önskan om att det gärna får bli kvar något “dell i- mörnom”. Han fattas oss.