När tidningen Dagens Samhälle granskade utfallet i de kommunala boksluten för år 2014 konstaterar man att även om det samlade kommunresultatet ser bra ut så finns det vid närmare analyser tydliga varningssignaler som måste tas på allvar. Om man sorterar bort ett fåtal kommuner som sticker ut med enormt stora överskott på grund av extraordinära händelser så hamnar resultatet klart under vad som är definierat som god ekonomisk hushållning, det vill säga ett överskott på två procent av den samlade summan för skatter och bidrag. Antalet kommuner som uppvisar negativa resultat har också fördubblats mellan år 2013 och 2014. Totalt är det hälften av landets alla kommuner som brottas med en dålig ekonomi.
Den negativa ekonomiska utvecklingen inom kommunsektorn är naturligtvis problematisk i sig. Att allt fler kommuner inte klarar av att upprätthålla sin verksamhet inom ramen för de intäkter man har är nog så alarmerande. Än högre klingar varningsklockorna om därtill lägger prognoserna för resursbehovens utveckling under perioden 2013-2020.
De prognoser som organisationen Sveriges kommuner och landsting tagit fram visar nämligen att de totala resursbehoven i kommunsektorn kommer att stiga med tretton procent mellan åren 2013 och 2020. Framförallt är det kostnaderna för förskola, grundskola, och äldreomsorgen som kommer att öka mest dramatiskt. För grundskolans del beräknas ökningen bli hela nitton procent. Äldreomsorgen hamnar på fjorton procent i kostnadsökningar.
Detta är naturligtvis en effekt av de demografiska förändringar som vi står inför. Vår befolkning blir allt äldre, vilket ger direkt avtryck i ökade resursbehov inom äldreomsorgen. Antalet ”äldre” äldre kommer exempelvis att stiga med ungefär sextio procent fram till år 2030.
Naturligtvis kommer en del av de ökade resursbehoven att mötas av den ekonomiska tillväxt som vi har i vårt land och förhoppningsvis också av en ökad sysselsättning som gör att fler bidrar till vår gemensamma välfärd genom skatten. Men tyvärr kommer detta inte att räcka till. Ska vi kunna bibehålla den kvalitet vi idag har inom välfärdens olika sektorer, och genomföra de kvalitetsförbättringar som måste till på en rad områden, så kommer det att behövas resurstillskott till välfärdssektorn samtidigt som de resurser som finns måste användas på ett än bättre sätt.
Detta innebär ett mandomsprov för hela kommunsektorn. Resultatet kommer att bli ett antal kommuner och landsting kommer att behöva öka sitt skatteuttag från befolkningen. För att detta inte ska spä på den regionala obalansen i alltför hög grad så kommer staten att behöva ta ett betydligt större ansvar för den lokala välfärden ute i kommunerna och landstingen. I klartext handlar det om att de generella statsbidragen till kommunerna och landstingen måste höjas. Det är inga små summor som det handlar om. Beräkningar som gjorts pekar mot att den nivåhöjning som skulle behövas för att kunna garantera kvaliteten i välfärden ligger på mellan tio och femton miljarder kronor årligen. Någonstans ska dessa pengar hittas, och det kan bli mycket svårt utan höjningar av skatteuttaget på statlig nivå. Det är uppenbart att vi måste våga börja tala om behoven av höjd statlig skatt om vi ska klara välfärdens utmaningar i framtiden.