Varje vinter ser vi rubrikerna i tidningen. Man svårt skadad i skoterolycka. Drunknade efter att ha kört ner i vak. Svårt skadade i skoterolycka. Man avled i skoterolycka. Vi har alla läst artiklarna bakom de braskande svarta rubrikerna och berörts av händelserna. Tankarna har gått till de barn som förlorat sina fäder, till kvinnor som förlorat sina män, till alla de som förlorat en släkting och en anhörig, men också till alla de som överlevt men fått men för livet. För det är i huvudsak män som är inblandade i de värsta olyckorna.
Det värsta är att den vanligaste reaktionen vid sidan av sorg och förtvivlan inte är förvåning som man kunde förväntat sig. Nej, i stället är det mer regel än undantag att reflektionen i stället blir: Det här har vi bara väntat på. Inte så att det skulle hända just den som drabbats, men att det skulle hända någon. Detta om något är ett tecken på att det finns ett övergripande problem som vi borde ta tag i.
För det är bara att erkänna att den höga olycksfrekvensen i grunden bottnar i kultur och attityd i kombination med allt mer kraftfulla maskiner. Varför drabbar skoterolyckorna i högre grad den inhemska befolkningen i fjällområdena än vad olyckorna drabbar de turister som kommer tillresande till fjällområdena, möjligtvis undantaget de olyckor som handlar om att förare kört ner i isvakar. Och varför inträffar de flesta allvarligare skoterolyckor mycket sent på kvällarna och under nätterna? Kan det ha något samband med att polisbevakningen är minimal då? Är skoterolyckorna således relaterade till kultur eftersom besökare klarar sig från allvarliga olyckor i högre grad än den inhemska befolkning, och att olyckorna drabbar män i så mycket högre grad än kvinnor?
Den grabbighet och den machokultur som det ofta talas om kan kanske vara en av förklaringarna bakom många av de olyckor som inträffar. Snöskotern ses tyvärr av alltför många som en ”leksak” och det gäller att kört så vådligt och utmanande som möjligt. Alltför många struntar dessutom i att använda hjälm. Kombinationen är direkt livsfarlig. Och det ser vi i olycksstatistiken. Risken att dö i skotertrafiken är nästan tio gånger så hög som i biltrafik sett till antalet dödsfall ställt i relation till antalet registrerade fordon.
Hursomhelst är det dags att sätta ner foten och klart och tydligt säga: Nu räcker det med dödsolyckor i skotertrafiken. Målet måste vara noll döda i skotertrafiken precis som målet är för biltrafiken. Frågan är bara vad som måste göras för att minska antalet svåra olyckor i skotertrafiken. Där är förbudsvägen ingen framkomlig väg. I stället måste det handla om att påverka attityder och kultur. Vi måste tillsammans stå upp och sätta stopp för de beteenden som leder fram till dessa olyckor. Men det är bara tillsammans vi kan lyckas, genom att stötta och påminna varandra, och genom att våga vara den där besvärlige som inte ställer upp på att människor i vår närhet riskerar att se till att deras nära och kära blir till offer de också. Vi måste gemensamt höja vår röst och säga: Nu räcker det. Annars är risken stor att våra fantastiska möjligheter att köra skoter i vår vackra fjällnatur begränsas och omgärdas av hårdare regler och förbud. Det vill vi väl undvika till varje pris?