När Leif Lewin för någon vecka sedan presenterade sin utredning kring konsekvenserna av kommunaliseringen av den svenska skolan gick debattens vågor höga. Fokus kom tyvärr i huvudsak att hamna på diskussionen kring själva huvudmannaskapet i stället för att fokusera på de förbättringar som måste vidtas för att vi ska kunna styra den svenska skolskutan på rätt kurs.
Flera av de slutsatser som Leif Lewin presenterade i sin undersökning skulle kunna fungera som utgångspunkt för en djuplodande och framåtsyftande skolpolitisk debatt med fokus mot konkreta åtgärder för att ge skolan bästa möjliga förutsättningar att fullgöra hela sitt uppdrag.
En utgångspunkt för de politiska diskussionerna skulle kunna vara hur staten och kommunerna på bästa sätt kan bidra till att ge skolan förutsättningar att skapa bästa möjliga lärmiljö för eleverna och bästa tänkbara arbetssituation för lärarna. Detta skulle i sin tur ge goda förutsättningar för förbättrade resultat i den svenska skolan.
Lärarförbundets ordförande, Eva-Lis Sirén, har pekat ut tre huvudfrågor som avgörande för skolans utveckling ur ett lärarperspektiv; Högre lärarlöner, minskad arbetsbelastning och nödvändiga resurser till särskilt stöd. Dessa tre punkter omfattar de centrala förbättringsområden i svensk skola, nämligen; läraryrkets status, lärarnas arbetssituation och möjligheterna för eleverna att nå de uppställda målen.
Leif Lewin har i sin utredning konstaterat att lärarnas löneutveckling varit sämre än jämförbara grupper sedan kommunerna övertog huvudansvaret. Sveriges kommuner och landsting (SKL) pekar å sin sida på att lärarlönerna halkade efter redan innan kommunaliseringen. Det finns ingen större anledning att bråka om vem som gjort vilket fel. Frågan borde i stället vara hur man ska kunna tillförsäkra lärarna en löneutveckling som bidrar till att yrkets status höjs så att man kan locka de bästa att söka sig till läraryrket. Detta kan kommunerna inte klara utan stöd från staten. Den frysning av statsbidragen som regeringen Reinfeldt genomförde slog på många håll undan fötterna för alla möjligheter att prioritera lärarnas löneutveckling. Ett statligt finansierat ”lönelyft” för lärarna vore en framkomlig väg. Då skulle inte de enskilda kommunernas ekonomi lägga hinder i vägen. Detta är ett av de områden där staten på ett tydligare sätt kan visa ansvarstagande.
Lärarnas arbetssituation är avgörande för vilka resultat som kan uppnås. Vilka förutsättningar lärarna har att utföra sitt uppdrag påverkar självklart också yrkets status. Ett av de största problemen i svensk skola idag är lärarnas arbetsbelastning. All fler administrativa uppgifter har landat i lärarnas knä. Inledande steg för att lätta på den administrativa tyngden har vidtagits men långt mycket mer måste göras. Det i särklass bästa sättet att nyttja lärares kompetens är att låta lärarna spendera tid med eleverna, och att lärarna har tillräckligt med tid till för- och efterarbete så att tiden med eleverna håller så hög kvalitet som bara är möjligt.
Men det räcker inte med att minska de administrativa bördorna för lärarna för att lärarna ska få tillräcklig tid med eleverna. Det krävs mer resurser till mindre undervisningsgrupper och till stöd till eleverna. För att säkra likvärdigheten i svensk skola måste det till en mer medveten resursfördelning mellan landets kommuner. Även här har staten en uppgift att fylla. Elevers förutsättningar att nå skolans mål får inte bero på om den kommun man bor i tillhör resursstarka kommuner eller resurssvaga. Men för att åstadkomma en funktionellt riktig resursfördelning krävs politisk mod hos de nationella beslutsfattarna. Men även resursfördelningen inom kommunerna måste ses över så att mest resurser verkligen går till de elever som behöver mest.
Idag upplever många lärare att mycket tid går åt till att hantera sociala problem i skolan. Denna utveckling förstärks av de neddragningar som elevhälsan på många håll fått kännas vid. Om vi ska kunna åstadkomma bästa möjliga lärmiljö för våra elever måste lärarna få utökat stöd i hanteringen av dessa problem. En förstärkning av elevhälsan är därför nödvändig. Med multikompetenta elevhälsoteam runt eleverna kan stödet till eleverna utformas utifrån den enskildes behov.
Detta är bara några av de frågor som borde stå i fokus för den svenska skoldebatten. Att diskutera huvudmannaskap är ingen lösning. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén konstaterar krasst att staten inte varit särskilt bra på att genomföra reformer på skolomådet. Slarvet med lärarlegitimationen är ett tydligt exempel, menar hon. Det har nämligen krävts ett helt lapptäcke av lagningar för att få den reformen någorlunda bra. Sirén konstaterar vidare: ”Förstatligande vore en betydligt större reform som sannolikt skulle kantas av långt större problem än legitimationen. Att syssel¬sätta lärarna med detta när de nu mer än någonsin måste få förutsättningar att fokusera på undervisningen vore förödande.”
Sirén har rätt i att lärarna förtjänar att fokus sätts på förbättringar som gör verklig skillnad i klassrummet i stället för på ett hårdfört slag om huvudmannaskapet.