Sjukvården är i dag ett område där mycket pengar rinner ut ur systemet och hamnar i privata fickor i stället för att kunna användas till att förbättra vården för patienterna. En av huvudorsakerna till detta dränage på resurser är systemet med anlitande av bemanningsföretag och de stafettlösningar som de erbjuder. Lösningar som är fruktansvärt dyra och som varken är särskilt bra ur systemperspektiv eller ur patientperspektiv. Men landstingen har i mångt och mycket suttit fast i en rävsax som de inte haft möjlighet att ta sig ur. Man har helt enkelt varit beroende av stafettlösningsar för att klara den dagliga verksamheten när man inte lyckats besätta de ordinarie läkartjänsterna med fast personal. Förklaringen till denna situation är självklart att många läkare och sjuksköterskor hellre väljer att jobba åt bemanningsföretag än att ha en fast anställning med det fulla ansvar som följer på detta.
Är det någonstans som ett systemskifte är nödvändigt så är det på detta område. Självklart ska verksamheten bygga på den kontinuitet och patientrygghet som fasta läkare erbjuder. Men för att detta ska lyckas måste beroendet av bemanningslösningar avvecklas. Detta görs inte på en dag, utan här krävs stora insatser såväl på kort som på lång sikt.
I den gemensamma strategi som SKL och landstingen gemensamt presenterat sätts målet att det långsiktiga behovet av bemanningsföretag ska vara avvecklat till år 2016, och att kostnaderna för bemanningsföretag ska halveras till år 2014. Det är en mycket ambitiös och vällovlig målsättning, men kanske nog så optimistisk. Men det gäller att sikta mot stjärnorna om man ska nå trädtopparna sägs det visst.
Ska målsättningarna kunna infrias krävs insatser på flera plan. Den i särklass viktigaste insatsen är att öka antalet utbildningsplatser på läkarutbildningarna. På så sätt kan man angripa den viktigaste orsaken bakom beroendet av bemanningsföretag, nämligen läkarbristen. Det handlar om vanlig grundläggande ekonomi. Är efterfrågan större än utbudet stiger priset på varan, i det här fallet läkaren. Så länge läkarbristen är så stor som den är i dag så kommer marknaden för bemanningsföretagen att bestå. Det handlar om ganska enkel matematik. Men tyvärr är ökningen av utbildningsplatser ingen quick fix, utan en insats som ger effekt på mycket lång sikt. Det tar nämligen minst tolv år att utbilda en specialistläkare. Utbildningen av ST-läkare måste också samordnas på ett bättre sätt så att den blir mer effektiv i ett nationellt perspektiv. ST-utbildningen måste styras hårdare mot de områden där personalbristen är som störst.
I ett kortare perspektiv måste landstingen förbättra sitt rykte som arbetsgivare så att det blir mer attraktivt att välja landstingen som arbetsgivare. Här är personalpolitiken A och O, såväl för nyrekrytering som för att behålla personal. All den personal man kan behålla gör att bemanningsföretagens marknad krymper.
En annan kortsiktig lösning är att vara ytterst restriktiv med att ta in bemanningsföretag förutom vid tillfälliga och akuta problem. För att klara detta måste planeringen förbättras och nyttjandet av olika yrkeskategoriers olika kompetenser förbättras. Upphandlingen av bemanningstjänster måste också förbättras och samordnas så att företagen inte kan spela ut olika landsting gentemot varandra. Men framför allt måste kravspecifikationerna förbättras så att kontinuiteten och patienternas trygghet kan säkras. Nu handlar tyvärr alltför mycket av bemanningsverksamheten om tillfälliga gästspel där ansvaret för uppföljning och kontinuitet landar på de få fasta läkare som finns, eller på sjuksköterskenivå. Detta är inte bra ur arbetsmiljöhänseende för den kvarvarande personalen, ej heller ur patientens perspektiv.
Det systemskifte som SKL och landstingen nu tagit initiativ till måste lyckas. Det vinner alla på - i längden. Alldenstund som nuvarande stafetthysteri får fortlöpa riskerar patienterna att komma i kläm.