LEDARE: Tillsammans är vi starka!

Den facklig-politiska samverkan har varit en nagel i ögat på den samlade borgerligheten och på näringslivets företrädare. Detta är föga överraskande. Styrkan i detta samarbete har alltid varit ett hot mot högern och det samhälle de vill se. Det som däremot varit besvärande för alla de debattörer som försökt utmåla det fackligt-politiska samarbetet som skumt och mysko är den näringslivspolitiska samverkan som funnits mellan svenskt näringsliv och framförallt Moderaterna. Att organisationer med målsättningar som sammanfaller med politiska intressen samverkar är helt normalt och dessutom fullständigt rationellt. Att däremot förneka att sådant samarbete finns handlar däremot om att försöka föra väljarna bakom ljuset. Det är därför viktigt att sådana samarbeten sker öppet och att de bidrag som partierna erhåller från samverkande organisationer redovisas öppet. Detta gäller såväl för Socialdemokraterna som för Moderaterna.

När man tittar i backspegeln kan man lätt konstatera att det är under perioder med en väl fungerande facklig-politisk samverkan som arbetarrörelsen nått sina största framgångar och stått som starkast. Detta känns minst sagt lovande inför kommande valrörelse. Den moderatledda regeringens politik har med cynisk tydlighet visat på behovet av kraftsamling inom arbetarrörelsen och detta har också inneburit ett mycket välkommet närmande mellan den fackliga delen av arbetarrörelsen och socialdemokratin. Det är länge sedan vi stått så enade som i kampen mot Moderaterna och deras Alliansregering.

Men en väl fungerande facklig-politisk samverkan förutsätter att båda parter känner att man får ut något av samarbetet och att det inte handlar om tomma floskler. Detta ställer krav på socialdemokratin att bevisa att man kan leverera och förverkliga samarbetet i praktiken. Detta måste ske på det lokala planet. Det är där, ute i kommunerna, som vi kan bevisa att våra lokala företrädare tar relationerna med de fackliga organisationerna på allvar.

Ansvaret vilar alltså tungt på våra kommunpolitiker, och då främst på våra ledande kommunpolitiker. Det måste vara en av huvuduppgifterna för våra socialdemokratiska kommunalråd att vårda relationerna med de lokala fackliga företrädarna och se till att det lokala samverkansarbetet flyter utan gnissel. Det kan naturligtvis inte handla om att alltid göra facken till viljes, utan om att se till att dialogen fungerar. Det är därför inte utan oro som man hör talas om motsättningar som verkar finnas på vissa håll. Detta är kanske oundvikligt i tider av besparingar och nedskärningar, men det är därför än viktigare att våra kommunpolitiker verkligen vinnlägger sig om att allt går rätt till och att man tar några extra vändor i dialogen.
Det är bara att hoppas att Peter Roslund, Helena Stenberg, Jerry Johansson, Britta Flinkfeldt Jansson och Bill Nilsson lägger ner lite extra krut på att utveckla kontakterna med de fackliga organisationerna, och då framför allt Kommunal. Det har vi alla allt att vinna på!

Ledare: Tillsammans är vi starka!

Sedan arbetarrörelsens barndom har styrkan i en samlad arbetarrörelse betonats. Kampen för ett bättre samhälle har vilat på två ben, det politiska och det fackliga, och båda har varit och är avgörande för framgången i vårt samhällsbygge.