För att kunna vara säker på att få igenom ett förslag i riksdagen bör regeringen säkra stöd hos minst 175 av riksdagens 349 ledamöter. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tillsammans 158 mandat i riksdagen. Det fattades således 17 mandat för att kunna bilda en rödgrön majoritetsregering.
Med det parlamentariska läge som vi fått i den nyvalda riksdagen med 158 mandat på vänstersidan, 142 mandat för alliansen och 49 mandat som hamnade till höger om alliansen hos Sverigedemokraterna är det i dagsläget omöjligt att bilda en majoritetsregering. Så är det bistra verkligheten.
I detta läge handlar det således om att bilda en minoritetsregering som har möjlighet att lotsa sina förslag genom riksdagen genom att samarbeta med andra partier. I och med att det rödgröna blocket blev större än alliansen så kommer talmannens uppdrag att bilda regering att gå till Stefan Löfven. Han har då i uppdrag att bilda den regering som har störst förutsättningar att få stöd för sin politik.
De alternativ som står till buds för honom är följande; 1. Att bilda en minoritetsregering bestående av enbart Socialdemokraterna, 2. Att bilda en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet och 3. Att bilda en regering bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Eftersom samtliga borgerliga partier stängt dörren för regeringssamarbete med Socialdemokraterna finns inga ytterligare alternativ.
Vad talar då för och emot de tre regeringsalternativen? Om vi börjar med det regeringsalternativ som Stefan Löfven avvisade igår, det vill säga alternativ 3, så hade detta regeringsalternativ inte haft lättare att hitta stöd för sina förslag än en regering bestående av enbart socialdemokrater och miljöpartister. Man hade först varit tvungna förhandla fram en gemensam ståndpunkt inom regeringen och sedan förhandla fram stöd från något av de borgerliga partierna för att få igenom förslaget i riksdagen. Den bedömning som Stefan Löfven uppenbarligen gjort är att kompromisser inom en sådan trepartiregering skulle ha svårare att få stöd i riksdagen än vad förslag från en S+MP-regering skulle ha. Vänsterpartiets ståndpunkter är mer svårsmälta för borgerligheten än vad Socialdemokraternas och Miljöpartiets politik är.
Fördelen med alternativ 2 är att det är enbart två partier som behöver komma sams inom regeringen innan man börjar förhandla med oppositionen. Man kan också samtidigt förhandla med såväl Vänsterpartiet som med borgerligheten för att se var det är störst möjligheter att hitta stöd för olika förslag. Det som gör att alternativet med en S+MP-regering är det hetaste budet är att MP sagt att man inte kommer stödja en regering där man inte själva ingår. Skulle Socialdemokraterna rata MP är risken stor att partiet uppvaktas av de borgerliga partierna och kanske lämnar det rödgröna blocket och bildar regering med allianspartierna i stället.
Stefan Löfven gör därmed helt rätt i sin bedömning att det starkaste alternativet är en S+Mp-regering som kan söka stöd åt båda håll. De som upplever detta som ett svek från Socialdemokraternas sida har uppenbarligen inte lyssnat på Socialdemokraterna under valrörelsen. Budskapet har varit tydligt: I första hand söker vi stöd för en rödgrön majoritetsregering bestående av S, Mp och V. Det misslyckades man med. Nu handlar det i stället om att bilda en fungerande minoritetsregering. I det läget har Stefan Löfven hela tiden sagt att Miljöpartiet är den naturliga samarbetspartnern.
De som tror att gårdagens besked innebär att man släpper in Centern och/eller Folkpartiet i en regering har inte förstått vad saken handlar om. När Löfven sträcker ut en hand över blockgränsen handlar det om samverkan i enskilda frågor. Löfven är klok nog att förstå att varken C eller Fp i dagsläget kan gå längre än så i ett samarbete. De måste få tid att slicka sina sår.