Arjeplogs Manhattan
Jag ägnar tid åt att fundera kring strategierna för utveckling. Hur vi ska gå framåt istället för bakåt.
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men hur ser värdet av norra Sverige ut, enligt forskarna? Tja, mycket, mycket mindre än i Sverige i stort. Slutsats? Jo, trots att vi har alla naturtillgångar här så är vi ändå inte lika rika som man är i södra Sverige. Och rikedomen speglar någonting viktigt. Vad som alltså skulle göra oss rika i det här sammanhanget vore om tillräckligt många människor ville vara här därför att det är bra och känns bra att vara här. I dag vill inte tillräckligt många det. Varken i Arjeplog eller i Piteå eller i Pajala. Eller Dorotea eller Kramfors.
Hmm.
Vad är det som gör att människor vill bo på en särskild plats på jorden? Det här är viktigt. Och här är ett drastiskt exempel: på Manhattan i New York vill MASSOR med människor bo, men det finns inga råvaror under deras fötter, man väljer att bo där av andra skäl. Som stavas "socialt och kulturellt kapital". Vi som önskat att en fe skulle svinga sitt trollspö och ge Arjeplog en ny gruva måste alltså tänka om och tänka större. Så att inte Arjeplog riskerar att bli som en oljeplattform - det vill säga ett ställe där stora förmögenheter produceras men ingen vill bo.
På 70-talet var det lite fult med dialekter. Vi kunde alla berätta om när vi varit i Stockholm och inte blivit förstådda. Vi log lite förläget när man i tågkupén på väg norrut satt och spekulerade om det skulle finnas nån liten lanthandel där man kunde handla mjölk när man kom fram. Vi skakade lite rödkindat på huvudet åt frågan om det fanns isbjörnar på våra gator. Vi begrep att det var ett skämt men skrattet hade fastnat i halsen. Summa summarum: vi hade lärt oss att skämmas för vårt ursprung. Det var ballare nån annanstans. Söderut.
Vad har vi ställt till med? Varför har vi accepterat att värdet på vårt sociala och kulturella kapital blivit mindre här? Vi är ju egentligen oändligt stolta över vårt ursprung. Vi är rejäla människor som man kan lita på. Vi menar vad vi säger. Vi bor fantastiskt med ren luft, rent vatten, gott om plats och riktig vinter (inte sånt där Göteborgs-blask som jag bodde i under flera år). Vi gillar varann och våra sociala sammanhang.
Nu rätar vi på ryggen, vägrar lyssna på floskler om norra Sverige, vägrar att se skillnad på "bidrag" som det heter när en väg ska byggas i norr och "strukturella investeringar" som vägar heter i söder. Vi är fattiga för att vi själva betraktar oss som fattiga. Och för att vi låter andra göra detsamma. När vi slutar med det kommer vi att bli rika. Arjeplogs Manhattan ska få dragningskraft. Så måste en del av strategin se ut.