När EU-valet slutligen är sluträknat finns det all anledning att reflektera över resultatet ur fler perspektiv än bara det rena partivalet och vilka politiska frågor som hamnat högst på den politiska dagordningen. Att feminismen, miljöfrågorna, invandrarfrågorna och EU-skepsisen haft stort genomslag i valrörelsen har det redan hunnit skrivas spaltmeter efter spaltmeter om.
Men det finns en ytterligare en viktig skillnad i röstmönster som är värd att uppmärksamma och som ger anledning till eftertanke. När man tittar på de stora vinnarna Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna framträder ett tydligt mönster i stödet för dessa partier. Men även Socialdemokraterna uppvisar samma tydliga mönster som dessa partier, nämligen att man går avsevärt bättre endera på landsbygden eller i städer och län som ligger i närhet till större städer.
För Feministisk Initiativ och Miljöpartiet är läget det att man gör de stora valvinsterna i städerna och områden där utbildningsnivån är relativt hög. För Sverigedemokraterna, och även för Socialdemokraterna, är bilden den motsatta även om mönstret är speciellt tydligt för SD:s del. Socialdemokraterna måste med förfäran notera att man i Stockholm stad endast nådde upp till 15,12 procent och i Stockholms län 17,08 procent, i Göteborg 17,73 procent och i Malmö 21,33%. I Norrbotten fick partiet däremot stöd av 40,67 procent.
Bilden av att stad står mot land förstärks ytterligare av det faktum att den nyliberale stureplanscenterpartisten Fredrik Federley blev Centerpartiets krysskung, på bekostnad av den mer jordnäre och i landsbygden förankrade Kent Johansson, erövrade den centerpartistiska biljetten till Bryssel.
Att stad och land inte gått hand i detta val är uppenbart, och det finns verkligen all anledning att ställa sig frågan varför och om detta även gäller i lika hög utsträckning vid sidan av EU-valet, och vilka konsekvenser detta i så fall kan få för det kommande riksdagsvalet. Det vore verkligen intressant att se vilka frågor varit olika högt prioriterade av väljarna i städerna och om andra frågor prioriterats högre av landsbygdens väljare.
Att Feministiskt Initiativ inte når samma valframgångar i Norrlands glesbygdskommuner som i de större städerna är inte alls konstigt. De kvinnor som inte såg en framtid i dessa kommuner med de strukturer som där råder har ju sedan länge lämnat glesbygden och styrt sin kosa till större städer. Miljöpartiets relativa misslyckande står i hög utsträckning att finna i en rädsla hos glesbygdsbefolkningen att det stadsdominerade Miljöpartiet inte förstår och bryr sig om deras verklighet. I städerna är situationen den motsatta för båda partierna. En högutbildad och välmående befolkning som intresserar sig för jämställdhets- och miljöfrågorna känner att F! och MP faktiskt bryr sig om deras framtid.
I en krönika skriven av en kvinna från Västerbotten inland som kallade sig landsbygds- eller glesbygdsambassadör kunde man läsa att Sverigedemokraterna var det enda parti so inte vänt landsbygden ryggen. Analysen var förvisso grund, och förutsättningen att SD inte vänt landsbygden ryggen felaktig, men hon hade ändå en poäng i att den oro och det utanförskap som många på landsbygden, och då företrädesvis männen, känner gör att man känner sig sedda av sverigedemokratin. Detta är något som de andra etablerade partierna måste förhålla sig till. Fortsätter man att blunda för landsbygdens problem kommer SD att fortsätta växa på landsbygden. Spänningen mellan stad och land, som blivit så uppenbar i och med detta EU-val, måste tas på största allvar, och då speciellt av vårt eget parti.