Vänsterpartiet vill anordna en folkomröstning om att förbjuda vinstdrivande företag i den svenska skolan.
Det är lätt att förstå hur de tänker – bland befolkningen finns det en utbredd trötthet och irritation på att de stora skolbolagen plockar ut miljardvinster på svenska elevers bekostnad, samtidigt som likvärdigheten och resultaten skadas.
Trots detta – och trots ett långvarigt regeringsinnehav för Socialdemokraterna – har det varit svårt att göra någonting åt saken, eftersom det saknas en majoritet i riksdagen för en sådan förändring. Den proposition om vinsttak som man lade år 2017 röstades helt enkelt ned.
Då kan en folkomröstning tyckas som ett attraktivt alternativt för att en gång för alla skaffa ett folkligt mandat för en förändring som är nödvändig, och helst borde ha genomförts igår. Det skulle också ha fördelen med sig att för upp skolfrågan till toppen av den politiska agendan, vilket också torde gynna de partier som för en attraktiv och genomtänkt politik på området.
Problemet med folkomröstningar är dock att de alltid låter som ett bättre alternativ i teorin än de i verkligheten är. De kokar ner komplexa frågor med djupa rötter till ett ”ja” eller ett ”nej”, och fångar inte hela komplexiteten i vad som behöver göras på ett så stort område på den svenska skolan.
Det betyder att en folkomröstning bara sällan erbjuder ett klart och tydligt avslut på en politisk fråga – se bara på den brittiska folkomröstningen om ett fortsatt EU-medlemskap år 2016.
Där vann nej-sidan en knapp seger – men det gjorde inte frågan mindre polariserad, och löste inte heller någon av de knutar som handlade om hur landets fortsatta förhållande till EU skulle se ut.
Att tolka mandatet i den omröstningen krävde flera år av förhandlingar och löpande konstitutionella kriser, utan att det slutgiltiga resultatet egentligen tycks ha blivit tillfredsställande för någon av sidorna.
Så skulle det också bli med resultatet i en folkomröstning om den svenska skolan – även om man skulle bestämma sig för att förbjuda vinstuttaget, skulle det fortfarande återstå att avgöra hur framtidens skola ska organiseras, finansieras och se ut.
Nej – ska man angripa frågan om vinster i skolan, måste man börja i den andra änden. Det håller inte att förklara hur skolan inte ska se ut – man måste förklara hur man vill att den ska se ut, och hur förändringarna inom den ska gå till.
Det är precis vad Socialdemokraterna under statsminister Magdalena Andersson och skolminister Lina Axelsson Kihlblom håller på med just nu – genom att bit för bit presentera ett omfattande reformpaket för den svenska skolan, och för hur man på nytt ska stärka och utöka den demokratiska kontrollen av den.
Det handlar om att styra om resurserna till de kommunala skolor som utbildar barn med sämre förutsättningar för studier, och det handlar om att reformera det kösystem som mer än något annat har bidragit till att vi idag har större skolsegregation än boendesegregation.
Det är som sagt lätt att förstå vänsterpartiets frustration, och lusten att driva det hela till en folkomröstning. Det ultraliberala marknadsexperimentet i den svenska skolan har misslyckats, och fortsätter att misslyckas.
Miljarder av skattekronor flödar ut ur statsbudgeten och in i företagens fickor, utan att komma de svenska skolbarnen till del. Men det räcker faktiskt inte att säga ”nej” – man måste också angripa frågan som en helhet, och genomföra de nödvändiga reformerna på ett tryggt och trovärdigt sätt.
Det gör vi bit för bit – och inte med ett enda svepande slag.