När den socialdemokratiska regeringen under ledning av Göran Persson, och med Thomas Östros som utbildningsminister, formulerade sin ambition om att bryta den sociala snedrekryteringen till den högre utbildningen gick så få som fjorton procent av ungdomar med arbetarbakgrund vidare till högskolan medan samma siffra bland ungdomar vars föräldrar var högre tjänstemän låg på femtiofyra procent. Den sociala snedrekryteringen var ett påtagligt problem i den tidens Sverige.
Tyvärr har ambitionen att hälften av ungdomarna ska ha börjat på högskola eller universitet innan de fyller tjugofem år inte kunnat uppfyllas. Men mycket gjordes ändå under åren som omgav millennieskiftet. Antalet regionala högskolor utökades, fler högskolor fick universitetsstatus och antalet utbildningsplatser kom att öka med nittiotusen under ett decennium. Detta fick också till effekt att andelen studenter med arbetarbakgrund ökade på landets högskolor och universitet. Tyvärr förmådde varken den socialdemokratiska regeringen hålla i satsningen mot social snedrekrytering. Dagens regering verkar inte se den fortsatta sociala snedrekryteringen som något problem överhuvudtaget. Därför har utvecklingen stagnerat, och riskerar till och med att vända åt fel håll.
En av de viktigaste framgångsfaktorerna till den stigande andelen studenter med arbetarbakgrund var just satsningen på regionala höskolor. Dagens regering pratar med stora och vackra ord om att sänka trösklarna in till arbetsmarknaden. Den socialdemokratiska regeringen sänkte trösklarna in till högskolor och universitet genom att föra den högre utbildningen geografiskt närmare studenterna. När det fysiska avståndet till närmaste högre lärosäte minskar så står det i direkt korrelation med ett minskat motstånd mot att börja studera på högskolor och universitet. Steget in på högskolan eller universitet blir så mycket kortare.
I dag riskerar vi att slå sönder den högskole- och universitetsstruktur som byggts upp över vårt hela vårt land. Hotet stavas anslagsminskningar som leder till färre studieplatser. De anslagsminskningar som drabbat lärosätena i vårt land riskerar också att slå undan fötterna för mindre orter dit delar av utbildningsverksamheten utlokaliseras.
Ta bara Mittuniversitetet som exempel. I förrgår beslutade dess styrelse att avveckla verksamheten i Härnösand. Den som tror att detta inte påverkar höjden på tröskeln in till universitetsstudierna för de boende i denna region är både naiva och blåögda. Naturligtvis kommer kombinationen av minskade antal studieplatser och längre avstånd till studieorterna att leda till att den sociala snedrekryteringen åter förstärks. Samma sak riskerar att hända på andra håll i vårt land.
En uppgift för landets alla socialdemokrater måste vara att försöka bromsa utvecklingen fram till nästa val, så att skadorna blir så små som möjligt, för att därefter åter satsa på den högre utbildningen igen så att arbetet mot social snedrekrytering till högre utbildning åter kan ta fart.