I början av september fanns rubriken Barnfetma vanligare i fattiga kommuner i PT. Det gäller också fattiga områden i storstäderna.
Landstinget i Sörmland har sammanställt ett antal rapporter om barn och fetma och alla pekar på samma sak. När det gäller vuxna är mönster detsamma. Jämlikhetsrapporten i Göteborg för 2017 visar att det skiljer omkring sju år för kvinnor och nio år för män i medellivslängd mellan fattiga och välbärgade stadsdelar.
Inte bara arbetslösheten är stor utan också de som arbetar har så låga löner och dåliga villkor att de slits ner och har en inkomst som inte täcker hushållets utgifter.
Dock är det ingen ny kunskap. Frågan om exempelvis sockerskatt har varit på tapeten flera gånger. Hittills har Sverige inte velat ha det men det är knäppt att två liter läsk är billigare än två liter mjölk. Samtidigt kan nyttig mat vara mycket billig, vitkål, morötter, linser med mera så varför väljer folk inte det?
Matval hänger ofta samman med mindre rörlighet. Skolgymnastik till exempel. Gymkort är ganska dyra men det går att promenera. Varför gör inte folk det valet?
Livsstil och tillgång till vård är två faktorer som påverkar dålig hälsa. Ytterligare en faktor är så kallad minoritetsstress. Den kan drabba faktiska minoriteter men också låginkomstgrupper. Indirekt kan denna stress leda till sämre hälsa, bristande tilltro till samhället, däribland vårdinrättningar, och en känsla av maktlöshet.
Minoritetsstress är en konstant stress till skillnad från tillfällig. Den ligger och puttrar och påverkar livsval av olika slag men framför allt bristen på livsval. Fattiga har helt enkelt inte privilegiet att välja på samma sätt som medel- och överklassen.
Forskare och beslutsfattare behöver lära sig mer om minoritetsstress. Åtgärder som att försöka lära folk att äta bättre och röra sig mer lägger ett stort ansvar på individen snarare än att fokusera på strukturella orsaker. Därför riskerar sådana åtgärder att vara ganska meningslösa även om tanken är god. Det finns också något översittaraktigt i läroapproachen: Vi i medelklassen ska lära er fattiga hur ni ska leva.
Ett intressant fenomen är att folk i medelklassen – mest kvinnor men ökande andel män – ägnar mycket tankemöda, oro, tid och pengar åt övervikt men av delvis andra orsaker – medelklassestetikens perfekta kroppsideal. Stress det också.
Ett tips är Mia Skäringers serie Kroppshets. Hon belyser ätstörningar, överträning och ett ständigt värderande av den egna och andras kroppar. Disciplinering. Skäringer konstaterar att all denna tid skulle kunna ägnas åt vettigare saker. Utan att skryta är det något jag i olika sammanhang debatterat, skrivit om och agerat emot i snart 30 år inom ramen för en ideell förening. Utan något särskilt resultat tror jag men i alla fall.
Därför är program som Kroppshets viktiga – den biopolitiska disciplineringen måste ständigt föras upp på dagordningen.
Fattigdom är inte självvald. Den handlar också om ett biopolitiskt system. Vissa kroppar – människor – vinner på att andra förlorar.