För att små inlandskommuner skall ha möjlighet att utvecklas måste vissa saker vara möjliga. Ett sådant fundament är det lokala samhället med dess människor och kommunens möjlighet att fysisk planera och diskutera hur man bäst använder de geografiska områden som finns inom en kommunen gränser. Inom detta område är möjligheten att bevilja strandnära bebyggelse en möjlighet för byar och kommunen att skapa tillväxt. Fyra sommarstugor betyder i omsättning för en ort lika mycket som en fastboende. Och ju fler personer som under en viss tid vistas i våra inlandskommuner, desto mer ökar underlaget för service och handel. Den nya lagen om strandnära bebyggelse var en lag som lagstiftaren, det vill säga staten, i sin intention ville skulle underlätta för landbygdsutveckling i de områden som inte hade högt bebyggelsetryck. Här uppe i Lappland har vi enormt många sjöar och enorma landområden som är glest befolkade.
Många var glada över lagändringen och förutsåg stora möjligheter till utveckling i sina byar och i kommunerna. Men vad händer? Jo, uttolkningen av lagen från tjänstemän på länsstyrelsen i Norrbotten medför att vi hamnar i toppen av de län där man mest säger nej till kommunernas beviljande till strandnära bebyggelse.
Det är bara att jämföra statistiken från Västerbotten, Jämtland och andra glesbygdslän för att man skall förstå att något är snett med den uttolkning av lagen som utförs vid denna enhet på länsstyrelsen. Det är tur att vi har en landshövding som Per-Ola Eriksson, som törs stå upp för länet och statens vilja.
Det är nog många medborgare som känner en rättsosäkerhet i lagtillämpningen, men denna osäkerhet är nog inte riktad mot landshövdingen, utan mer mot tjänstemännen på länsstyrelsen enhet. Är det något som jag har hört röster för att man skulle JO-anmäla så är det de beslutande på denna administrativa enhet i länsstyrelsen - inte landshövdingen.
Ett annat aktuellt område där den lokala befolkningen och kommunerna måste får möjlighet att planera och ha rätt att fatta beslut om, är hur våra landområden skall användas för vindkraft. Vi som bor i kommuner intressanta för vindkraft måste också väga in andra faktorer som den samiska näringen, turismutvecklingen , flyg och om man har militär försvarsverksamhet.
Att låta bara kommersiella intressen från vindkraftsbolagen helt köra över kommunerna och dess befolkning vore inte bra för den fortsatta utvecklingen, varken för kommunerna eller vindkraftsnäringen. Staten bör snarast sätta sig ned för att tillskapa vindregleringsmedel likt det man har vattenregleringsmedel när det gällde vattenkraftens följdverkningar.
Vindregleringsmedel skulle då vara till för att kompensera de verkningar som en vindkraftsetablering ute i en kommun medför.