I lördagens tidning kunde vi läsa om hur Piteå kommun hävdar att timanställda vikariers las-dagar ska nollas när deras felaktiga allmänna visstidsanställningar omvandlas till korrekta vikariat. Piteå kommuns personalchef Stefan Larsson hävdar i artikeln att detta är det minst dåliga sättet att lösa detta på då Piteå kommun annars skulle stå med alltför många timvikarier som skulle "lasa in" och därmed få tillsvidareanställningar. Enligt personalchefen skulle detta då leda till uppsägningar.
Visst skulle man kunna stanna där i diskussionen utan att lägga några andra värderingar på saken än rent praktiska, och som personalchef ska nog också Stefan Larsson stanna där eftersom man hamnar i en politisk policyfråga om man går vidare diskussionen, nämligen hur Piteå kommun ska hantera sina vikarier och de eventuella kryphål som finns i den arbetsrättsliga lagstiftningen kring anställningsskyddet. Detta blir en särskilt het potatis i en kommun som Piteå då Socialdemokraterna styr.
Som socialdemokratisk politiker har man ett särskilt ansvar för att bära upp det idéarv som ligger i vår arbetsrättsliga lagstiftning. Därför bör man gå tillbaka och fundera över vilken samhällsanalys och vilka värderingar som ligger bakom den lagstiftning som innebär att vikarier genom "inlasning" har rätt att erhålla en tillsvidareanställning efter att ha jobbat ett visst antal dagar. Det problem man ville komma åt var arbetsgivare som hellre anställde vikarier än fast personal och lät vikarier få gå i otrygga anställningar under många, många år trots att ett personalbehov uppenbarligen fanns kontinuerligt över tid. Som socialdemokrater kan vi inte acceptera ett sådant hänsynslöst utnyttjande av människor. För oss socialdemokrater är personal nämligen inte en produktionsresurs som man kan bolla med hur som helst. Vi anser att arbetsgivaren, såväl privat som offentlig, ska ha skyldighet att erbjuda sina anställda en anständig anställningstrygghet.
Våra vikarier inom den offentliga sektorn är de som säkerställer att den välfärd som våra medborgare kräver ska fungera dygnets alla timmar och veckans alla dagar verkligen fungerar. De lever i en situation där de inte alltid vet när och var de kommer att få arbeta nästa gång. Men de sliter och gör sitt bästa. Många tar alla dagar de kan få i hoppet om att en dag kunna "lasa in" och få en trygg anställning i botten. Vilka signaler ger vi dessa människor genom att "nolla" deras las-dagar?
Är problemet att kommunpolitiker i alltför hög grad gått på det mantra som hörts under decennier att kommunen ska skötas som ett företag? Har det blivit så att våra socialdemokratiska politiker först tänker "arbetsgivare" innan man tänker "socialdemokrat"? Eller är det kanske så att vi delegerat ut ett alltför stort ansvar på våra tjänstemän så att frågor som "nollning" av las-dagar inte ens hamnar på politikernas bord? I så fall är det dags att ta tillbaks makten så att socialdemokratiska politiker kan agera socialdemokratiskt.
Vi måste ansvar för och vårda våra vikarier. Personalbehovet har uppenbarligen funnits. Det är kanske dags att fundera över om man inte ska skapa vikariepooler eller något sådant. Vikariernas arbetsinsatser har uppenbarligen behövts. Dessutom står vi inför ett kommande personalbehov som inom tio års tid riskerar att bli skriande. Är det inte läge att vårda den personal man då har, så man har de kvar? Eller?