När Janne Josefsson och samhällsprogrammet Uppdrag Granskning äntligen tar sig an frågan om barnfattigdom blir programmets fokus något oväntat. I stället för att granska hur barn i socialt och ekonomiskt utsatta familjer påverkas av sin situation väljer man i stället att försöka bevisa att den svenska barnfattigdomen är en myt, eftersom man inte kan hitta en kvarts miljon människor som uppfyller den definition av fattigdom som man själva sätter upp. Och man tycker att man lyckas, eftersom man inte hittar några barn som sover utomhus, som svälter på samma sätt som barn i Afrika eller barn som går omkring i trasiga kläder eller som saknar kläder. Därför försöker man också ta all heder av de organisationer som engagerat sig för de utsatta barnen och försökt få upp frågan på den politiska dagordningen. Något man också lyckas med, eftersom man skjuter in sig på enskilda detaljer i deras rapportering och kampanjer.
Visst har organisationerna ägnat sig åt överdrifter och feltolkningar i sina kampanjer. Detta skadar naturligtvis deras förtroende och riskerar att ta fokus från huvudfrågan. Nu blir det diskussioner kring om det är fyra procent, elva procent eller fyrtio procent av föräldrarna som skjutit upp att köpa glasögon åt sina barn, och om det beror på att de inte har råd eller på andra faktorer, och om det är en kvarts miljon barn som lever i fattiga familjer och om dessa familjer faktiskt är fattiga eller inte.
Det hade varit betydligt mer intressant om Uppdrag Granskning i stället hade ägnat sin energi åt att studera den forskning som Tapio Salonen genomför och som ligger till grund för Rädda Barnens årliga rapport kring barnfattigdomen som årligen publiceras, eller att granska SCB:s statistik. Men då hade man gått miste om den tv-mässiga dramatiken. För hur intressant skulle det vara för Janne Josefsson att sitta ner med Tapio Salonen och diskutera olika former av fasta fattigdomsbegrepp kontra EU:s relativa fattigdomsbegrepp. I ett sådant läge skulle diskussionerna på ett annat sätt ha kommit att handla om de ökande klyftorna i vårt land och vilka konsekvenser skillnaderna i levnadsvillkor får för dessa barn.
När Fredrik Reinfeldt kommenterade den senaste rapporten kring barnfattigdomen som Rädda Barnen presenterade sade han: "Om man ser till absolut fattigdom har ju många andra barn runt i världen det väsentligt fattigare än vad svenska barn har", och Janne Josefsson dundrar fram i samma spår. Man får en känsla av att etniska svenskar mitt i livet har svårt att erkänna att de ökande ekonomiska klyftorna i vårt land leder till att de som inte har samma goda förutsättningar som majoriteten också får sämre livsvillkor. I stället riktar man in sig på att problemet i stället grundar sig i att föräldrarna i dessa familjer inte klarar av att hantera sin ekonomi. Och då verkar barnen i dessa familjer få skylla sig själva, uppenbarligen eftersom de "valt" att födas med "fel" föräldrar.
Men dessa barn har inte valt att födas in i en livsituation som leder till större risk för sämre hälsa, sämre studieresultat, större risk att utsättas för våld, större risk att dö i förtid, större risk för arbetslöshet etc. Risker som förblir bestående under hela livet. Men det väljer inte Janne Josefsson att studera. Och man kan undra varför.
I krönikan här intill ställer Charlotte Olsson frågorna: "Hur ser vi på fattiga egentligen? Vad kommer vår förnekelse ha för påverkan på samhället i längden?" Dessa frågor är minst sagt berättigade att fundera över. En annan fråga att fundera över är vilket syfte Janne Josefsson hade med sitt program. Det tål verkligen att fundera över.