Vilket ben ska kd stå på?
OPTIMISM. Kristdemokraterna håller just nu sitt riksting i Göteborg. Allt i akt och mening att skapa något lite profil åt det partiet i den eviga kampen inom den borgerliga alliansen om vem som ska ta röster från vem. Utgångsläget är aningen dystert, men optimismen i partiledningen är stor.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Sedan har det gått stadigt nedåt för kd, I dag pendlar opinionssiffrorna kring fyra och högst upp till sex procent. Ibland är man farligt nära fyraprocentsspärren, men just nu hyggligt över den samma.
Orsaken är delvis att moderaterna med Fredrik Reinfeldt lockar allmänborgerliga väljare från alla oppositionspartier. När moderaterna går framåt är det framförallt kristdemokraterna som drabbas. Motsvarande, men det omvända, skedde då kristdemokraterna gick framåt; det var från besvikna moderatsympatisörer man hämtade sina nya väljare.
I dag upplevs kristdemokraternas politik som utslätad och profillös. Mycket av det som erbjuds är gammal skåpmat som dammats av och plockats in och ut. Något särskilt nytt har inte kommit från Göran Hägglunds partiledarverkstad. Jo, han ska slå sig in i storstädernas förorter.
På kristdemokraternas kongress ska det förstås tas nya tag för att om möjligt profilera partiet inom ramen för vad den borgerliga alliansen kan tillåta. Det är ju bara drygt två månader till valet den 17 september.
Politiskt går kristdemokraterna mest i par med moderaterna. Skiljelinjerna i den politiska vardagen har under senare år varit ytterst små. Kristdemokraterna har setts som ett typiskt högerparti, med kristna förtecken. Moralism och lite omtanke om de svaga i samhället, men bara lite. Inget har fått rubba högeralliansen.
Kristdemokraternas balansgång är inte alltid lätt. Å ena sidan vill man inte hetsa upp sin egen allians. Å andra sidan vill man visa någon form av aktivitet och dådkraft när det gäller den egna politikens innehåll. Framförallt i familjepolitiken, där högerprofilen är väl utmejslad: far ror, mor vid spisen och barnen tysta och snälla.
Kristdemokraterna har under senare år förändrats till ett parti vars idevärld kan accepteras av bredare samhällsgrupper än den smala bas av aktiva kristna, inom framför allt pingströrelsen, som en gång grundade partiet. Fortfarande har kd en tydligt kristen grund. Det framgår inte minst när för partiet känsliga problem som homosexuellas rättigheter eller abortfrågan diskuteras.
Bortsett från dessa mörka skönhetsfläckar har partiet blivit ett mer öppet, europeiskt inriktat kristet parti. Bort från det frireligiösa bigotteriet. Politikens innehåll bygger på begrepp som familjen och traditionella kristna värden parat med en vilja till omtanke om de svaga i samhället. I alla fall utåt.
Nu när högeralliansens fyra partiet strävar efter regeringsmakten, och tycker sig ha den inom räckhåll, så slätas den egna politiska profilen ut. Det gäller ju för de fyra partierna att visa att de kan hålla ihop. Mer kontroversiella frågor läggs därför åt sidan.
Efter en lång uppvärmningsperiod, det var inte lätt att efterträda en levande politisk legend som Alf Svensson, har Göran Hägglund tuffat till sig och är kanske den ende av partiledarna inom den borgerliga fyrklövern som vuxit i sin partiledarroll.