I onsdags kväll lyckades jag av en slump hamna på en fantastiskt dokumentär som handlade om Susan Boyle. Kvinnan som slog igenom med dunder och brak i engelska ”Britain’s got talent” efter att hon innan sitt första framträdande dömts ut utifrån sin intetsägande klädsel och för sitt utseende.
Susan Boyle, en mobbad, arbetslös och ensam kvinna i femtioårsåldern, som levt hela sitt liv i den lilla by där hon föddes och som fortfarande bodde kvar i sitt föräldrahem och vars största nöje var att sjunga karaoke på den lilla byapuben, övervann alla hinder och blev över en natt en firad stjärna.
Detta kan inte beskrivas som annat än världens revansch. Plötsligt bedömdes Susan utifrån sina styrkor i stället för utifrån sina svagheter. I dokumentären fokuserades mycket på hur man gjorde allt för att underlätta för Susan så att hon kunde klara av att uppträda trots det neurologiska funktionshinder som hon har, om jag nu minns rätt så har hon Aspergers syndrom. Det stöd som Susan Boyle fick önskar man att alla med någon form av neurologiskt funktionshinder skulle kunna få. Men tyvärr är det långt ifrån alla som får den chans som Susan Boyle nu fått.
Det borde vara alla människors rätt att få sina styrkor framlyfta och att man får den hjälp man behöver för att hantera sina svagheter. Det borde vara oerhört högt prioriterat bland samhällets uppdrag. Man ska inte som Susan Boyle behöva bli en firad stjärna för att få det stöd man behöver. Revanschen måste raderas ut. I stället måste alla få chansen att lyckas direkt.