Ibland är det lätt att ryckas med i det som kan synas politiskt korrekt och som i första läget ger en ganska lättköpt poäng, men som sedan i förlängningen faktiskt kan vara en riktig pyrrhusseger. Det är i alla fall tankar som slår mig när jag kommer hem och går runt i Arjeplog och betraktar det fåtal blomplanteringar som frivilliga krafter sett till finns i samhället sedan kommunen dragit in de kommunala blomutsmyckningarna i besparingssyfte.
Förvisso sparar man ett antal tusen kronor, hur många vet jag inte, på att inte smycka med sommarblommor. Men i andra änden riskerar man att förlora så mycket mer. För det handlar inte bara om att samhällsbilden blir så mycket fattigare, för det blir den verkligen, utan det handlar i högre grad om vad som förloras i självbild och stolthet. Det är avsevärt mycket svårare att klä i kronor och ören, och än svårare att påvisa konkret. Men likaväl finns förlusten där.
När jag går på där i mitt Arjeplog så försöker jag intala mig att beslutet om att skippa sommarplanteringarna och att inte ha igång fontänen nedanför Silvermuséet är fullständigt rationella och välgrundade beslut. Jag försöker verkligen. Gång på gång. Men när jag ser den plantering som PRO gjort, så känns det på något sätt som om en del i mig går sönder. Det handlar inte om planteringen i sig. Det är en fin blomsterplantering. Förvisso med en stor skylt som säger att det är PRO som ”adopterat” just den krukan Men det känns på något sätt som en manifestering över att kommunen på något sätt kapitulerat. Att man släppt taget.
För även om mitt hjärta brinner för Arjeplog, och det inte finns någon plats på jorden som ligger närmare mitt hjärta, så vill jag även kunna få känna mig stolt över mitt Arjeplog. Tyvärr är det denna stolthet som fått sig en knäck. Och även om Arjeplogs kommun är den vackraste platsen på jorden så är det tyvärr så att trivselfaktorn i Arjeplogs centrum har blivit avsevärt mycket lägre. Detta blir så otroligt påtagligt när jag körde ner mot kusten. När jag passerade Arvidsjaur var det verkligen deras sommarplanteringar som jag lade märke till.
Jag kan, trots att det måste ha varit under nittiotalets början, minnas att jag tyckte satsningen på inköp av en fontän till sjön var onödig och omotiverad. Men jag kan också erkänna att det tomrum den lämnat efter sig är så mycket större än det behov den fyllde när den kom. För visst är det något som saknas där nere vid strandkanten nedanför kyrkan och muséet. Det är liksom som om solglittret i vågornas toppar har blivit mattare på något sätt.
Det är otroligt viktigt att kunna känna trivsel på den ort där man bor. Det skapar stolthet och bidrar till samhällsgemenskapen. Små enkla saker som enhetliga sommarplanteringar och en fontän i sjön kan verka obetydliga och vara lätta att stryka när siffrorna skriker röda i kommunens budget. Men det man bör fundera över är om siffrorna i förlängningen blir allt rödare om människor börjar vantrivas och samhällsgemenskapen börjar rämna. Det räcker ju tyvärr med att en eller två personer tappar tron på Arjeplog och flyttar för att besparingen ska ha ätits upp.
Det är därför viktigt att satsa på trivsel som samhällsbyggare, och att tala om vikten av sådana satsningar för att motverka och bemöta påhopp om slösaktighet som kan komma från de som inte förmår lyfta blicken och se de stora sammanhangen. För dessa påhopp kommer med säkerhet att komma. Att satsa på trivsel handlar i grunden om att visa att man tror på framtiden och att man vägrar att släppa taget. En blomma gör förvisso ingen sommar, men den kan påminna oss om att efter den bistraste vinter väntar trots allt en ny sommar.