Vid ingången till ett valår
Januaribladet lossnade från min nyuppsatta väggalmanacka så jag knycklade ihop det och slängde det i papperskorgen. Det kändes nästan som en symbolhandling; jag har aldrig gillat den här månaden.
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vad januari erbjuder är kyla, översnöade bilar, räkningar på hög och en stor tomhet efter all uppståndelse runt jul- och nyårshelgerna. Antalet dagar är inte 62 även om det känns så.
Optimisterna som påstår att det redan börjat ljusna om morgnarna är förmodligen folk som stiger upp väldigt sent.
I december hade vi åtminstone julmat och ledigheter att se fram emot. Nu bara en till synes oändlig rad av oxveckor fram till påsk.
Skalder har diktat om både maj och september och andra årets månader, men ingen har vad jag vet varit så galen eller på örat att han funnit januari värd att besjungas.
Helmer Grundström ensam har fångat in den rätta januarikänslan:
"Ingenstans gick en väg till Gud/och ändlöst fjärran låg våren."
Förr fick vi så här års köa för att få räntan inskriven i våra bankböcker, men även den lilla glädjen har bankerna numera berövat oss. Å andra sidan slipper vi räkna konsumkvitton, fast det är jag osäker på om det verkligen är ett framsteg.
En numera försvunnen höjdpunkt vid den här tiden var också när Nådiga luntan las fram. Finansministern höll show och i över tjugo år (1955-76) hette han Gunnar Sträng. Magnifika enmansuppvisningar som satte fart åtminstone på det politiska blodomloppet.
Några talskrivare behövde han aldrig, denne legendariske finansminister vars insatser som folkhemsbyggare ingen historiker ännu obegripligt nog på allvar tagit sig an.
En gång hade Sträng faktiskt en liten fusklapp som han då och då tittade i. Efteråt lyckades någon komma över den och kunde se vad som stod. Det visade sig vara tre punkter:
1 Ärade publik!
2 Prisstegringarna.
3 Lönerna.
I januari har vi föga hjälp av naturen, så glädjeämnen får man försöka hitta på själv. Se Elloskatalogen som ett tidigt vårtecken , köpa hem en kvast tulpaner (billigare än en flaska vin) eller ta en sparktur i månskenet.
Men bortom denna gråkalla månad, som endast fakirer borde sakna om den försvann, öppnar sig trots allt en spännande framtid.
Om 2010 blir ett skitår står ännu skrivet i stjärnorna, men att vi går in i ett valår är desto säkrare.
Och det måste vara länge sen svenska folket gick till ett riksdagsval med så många osäkra faktorer som årets.
Minst tre av de nuvarande riksdagspartierna - jag tippar på Kristdemokraterna men skulle inte beklaga om det blir Centern heller - kan mycket väl ramla ur och ett nytt komma in. Och går det vägen för de rödgröna kanske Lars Ohly är socialminister om ett år vid den här tiden.
Det blir i så fall något som gamla förhärdade socialdemokratiska kommunistdödare aldrig kan ha drömt om. Inte Hilding Hagberg eller Lars Werner heller för den delen.
Att vi har en ovanligt spännande valrörelse att se fram emot är bara riktnumret.
Den ska det bli ett nöje att följa och kommentera.
Men först ska vi ta oss igenom januari ...