Min sommar skulle vara timjobb på olika arbetsplatser och ledighet på stranden. Men de som varit timanställda vet att verkligheten är mindre glamorös och flexibel än vad det låter. När chefen ringer från Konsum klockan sju och frågar om jag kan jobba förväntas jag vara där. Även om jag inte fått något anställningsbevis. Annars blir man inte uppringd igen.
Jag hade även planerat in timjobb på ett annat företag i sommar. Där är lönen 120 kronor timmen. Inkluderat tillägg för obekväm arbetstid och semesterersättning. Efter en slitig helg där jag inser att grundlönen är under femtiolappen får jag nog. När jag ringer chefen säger hon att "timlönen inom den här branschen ser ut så", även om kollektivavtalet säger något annat. Så där ryker ett sommarjobb till för mig. För arbetsgivaren är det ingen förlust, bråkar man finns det alltid någon annan som kan jobba.
Jag har den här sommaren möjligheten att säga nej till dåliga anställningsvillkor. Till skillnad från när jag just slutat gymnasiet har jag nu både utbildning och stålar, ett fuck-off kapital som gör att jag kan ge fingret åt chefen och välja arbetsplats.
Jag kanske är det Fredrik Reinfeldt kallar för lat och arbetsovillig ungdom. Som med min bråkighet trissar upp ungdomsarbetslöshetsstatistiken. För att stävja sådana som mig pratar den borgerliga regeringen om uppluckrad anställningstrygghet för ungdomar. Frågan är vilken anställningstrygghet som ska luckras upp? För några år sedan gjorde LO en undersökning som visade att var femte sommarjobbare i åldern 16-24 saknade anställningsbevis.
Tyvärr är det mer vardag än undantag att arbetsmarknaden är rutten för dem som är unga och saknar utbildning. Det är också undantag att facket löser ungas problem på arbetsmarknaden då de har för få medlemmar i den åldern. Dokument inifrån visade i vintras en skrämmande dokumentär om den svenska arbetsmarknadens baksida. Den handlade om unga människor som utnyttjades av The Phone House till dåliga anställningsvillkor och obefintlig lön. Dokumentären skapade rabalder och skriverier och The Phone House fick lägga ner sin verksamhet. De flesta unga människor som någon gång haft en timanställning var säkerligen inte alls speciellt förfärade. Snarare kände man nog igen sina egna jobb. Förvånad blev inte jag över att det var media istället för facket som fick The Phone House att packa ihop.
Facket förklarar ofta sin passivitet med att de inte har medlemmar på arbetsplatsen och därför inte rätt att förhandla. Att unga inte är med i facket handlar ju bland annat om att det är svårt att veta vilket fackförbund man ska vara medlem i när man som ung ofta har tre timjobb inom olika branscher. Dessutom är det ofta för få medlemmar på arbetsplatser där många unga har anställning. Värdet av det enskilda medlemskapet blir därför litet. Ingenting förändras även om LO kommer dit och viftar med en liten arg näve för en av företagets anställda.
Förutsättningarna för facket att ställa krav borde vara bättre nu än för hundra år sedan. Så även förutsättningarna att modernisera organisationen. Istället växer idag den unga generationens underklass som inte har råd att kräva schyssta villkor, för då förlorar de jobbet och sin inkomst. Facket som ska backa upp har klivit åt sidan och blundat för verkligheten som verkar för svårlöst.
Men verkligheten kommer att finnas kvar tills facket har vaknat upp och bråkat tills det inte längre finns något att bråka om.