Vi jobbar med budgeten nu i kommunen. Vårt viktigaste styrinstrument. I budgeten visar politiken hur man vill prioritera mellan de olika målsättningarna. De olika VADen. Åtminstone i teorin. Sanningen är ju snarare att en stor del av budgeten är given redan. Vår uppgift är ju att ur de skattepengar som varje medborgare tacksamt (?)lägger i den gemensamma kassalådan se till att var och en får den omsorg han eller hon behöver på äldre dagar och att alla barn får den skolgång de förtjänar, det vill säga utifrån sina förutsättningar. Blir det några pengar över efter detta så kan vi alla se att gator och vägar är i behov av en viss omvårdnad också. Och vi vill ju att gatlysena ska lysa.
Den springande punkten är den gemensamma kassalådan. Så länge jag kan minnas så har mindre och mindre pengar hamnat i kassalådan därför att vi blivit färre och färre som lagt dit pengar. I vår kommun är vi mottagare av statsbidrag och de får vi för att skillnader som vi i grunden inte kan göra så mycket åt ska bäras av hela landet - och det är tur för oss. Men statsbidragen är i mångt och mycket också beroende av hur många vi är. Alltså är det viktigaste vi kan ägna oss åt - för att skaffa större finanser - att jobba för att vi ska bli fler och fler.
Jag funderar mycket kring vad som är sanningar och vad som är myter. Någon berättade för mig att läseböckerna i den svenska skolan tidigare innehöll människor som styrde över sin egen vardag, som exempelvis bönder. Texterna handlade om att man såg vad som behövde göra och sen planerade och gjorde man det. Så såg bilden av människan ut. Det kallas i dag för entreprenöriellt tänkande. Minsann. Sen hände något. Läseböckerna ändrades. Nu klev mamma och pappa upp och gick till jobbet. Fabriksvisslan ljöd. Någon annan styrde. Och läseboken berättade istället om hur det samhället såg ut. Och det är ju helt OK. Vi vill ju kunna känna igen oss i de berättelser vi möter. Men. Vad händer i våra huvuden när vi matas med historier om hur världen ser ut? Bekräftar det vår bild eller skapar det vår bild? Har läseböckerna påverkat vårt sätt att förhålla oss till vardagen. Har "nån-annan-ismen" frodats i läsebokens spår? Hemska tanke.
Hur har vi som bor i avfolkningsbygder påverkats av hur bilden av oss presenteras? Hur värderar vi oss själva när vi måste förhålla oss till bilden av den gråa gumman på en spark längs en oändligt lång snötäckt väg? Från vilket underläge måste vi slåss när vi vill visa att här kan man också bo. Vi har det fantastiskt bra. Vi lever i ett samhälle där människor värderar varandras sällskap och där det är mycket ovanligt att någon ligger ensam och dör. Vi lever nära naturen - vet ni att vi kunde cykla på skaren i förra veckan? - och vi trivs med det. Nog är det roligt med shopping i storstan nån gång ibland, men stan ligger ju så avsides. Och framför allt. Jag är övertygad om att fler vill ha det som vi. Men hur ska de kunna känna lust att komma hit om vi avbildas som gumman på sparken?
Det finns många saker vi kan göra inom politiken. För mig är det viktigaste att jobba för att "nån-annan-ismen" avskaffas. Vi är entreprenörer i grunden. Vi har förmåga att ta hand om vår vardag och hjälpa de som inte kan så bra. Och det finns en himla kraft i det. Som fler kommer att känna och som lockar. När man har tröttnat på stan. Och långa pendlingsavstånd. Och för lite tid för barnen. Och när skogsturen är ett projekt som ska planeras dagar i förväg.
Fundera över hur du kan bidra!