Att Sverige är de hundratusen sjöarnas land är det inte alla som vet. Men att vatten är en självklar del i den svenska landskapsbilden är nog de flesta medvetna om. Det borde därför vara en självklarhet att alla borde lära sig simma. Tyvärr är det långt ifrån någon självklarhet, även om simkunnigheten är hög. Kommunerna i Piteå älvdal ligger bra till i statistiken och tillhör de kommuner som satsar mest på simundervisningen i skolan. Det ska kommuninvånarna i dessa kommuner vara mycket tacksamma för. Att satsa på en god simkunnighet är såväl en vinst för den enskilde som får en god livförsäkring och välinvesterade pengar i samhällets olycksförebyggande arbete.
Drunkningsförebyggande arbete är ingen punktinsats, utan ett arbete som måste bedrivas fortlöpande. Att simundervisning verkligen behövs visar drunkningsstatistiken för 2014. Under juni månad drunknade tjugoen personer och under årets sex första månader drunknade 50 personer i Sverige. Detta ska jämföras med helårssiffran för 2013 som blev femtiotre personer.
Simkunnighet förutsätter vattenvana och vattenvana bygger man upp genom att vistas i vatten. Det är därför viktigt att föregå den regelrätta simundervisningen med aktiviteter av typen babysim och ”plask och lek” som ger riktigt unga barn möjlighet att vänja sig vid att vistas i vatten. Detta måste sedan följas upp med simundervisning som startar så tidigt som möjligt i skolan, helst redan från förskoleklass eller i årskurs ett.
Nu är det säkert många av er som reagerar och tänker att det ändå måste vara ett föräldraansvar att lära sina barn simma. I grund och botten är det också så, men vi kan inte luta oss tillbaka och nöja oss med det. Historien har nämligen visat att det inte fungerar så. Därför var det en gång i tiden nödvändigt för samhället att gå in med stödinsatser på detta område. Simkunnigheten var så låg i befolkningen att man helt enkelt inte kunde förvänta sig att föräldrarna skulle kunna lära sina barn att simma. Det vore som att sätta en analfabet att lära barnet läsa.
I dag är situationen förvisso en annan. Simkunnigheten är långt mycket högre men numera riskerar tyvärr simkunnigheten att bli ett klassmärke. Avgifterna i landets simhallar och badhus har rusat i höjden och för den som redan lever på marginalen blir detta en ”extravagans” som man tvingas välja bort. Barn är i ekonomiskt utsatta familjer är utelämnade till den simundervisning som erbjuds i skolans regi. En annan sak som talar för att simundervisningen måste prioriteras är att simkunnigheten i våra invandrargrupper avsevärt mycket lägre än bland svenskfödda.
Det yttersta ansvaret för simundervisningen kommer ända fortsätta att ligga hos föräldrarna. Det räcker inte med den simundervisning som skolan kan ge. Vattenvanan måste tränas och upprätthållas. Det gäller för föräldrarna att göra barnen trygga i kontakt med vatten. På så sätt minskar risken att deras barn blir en siffra i drunkningsstatistiken.
Sedan får landets politiker inte skära ner på anslagen till simundervisningen i skolan. Varje krona som satsas på simkunnigheten är en investering i kommunens systematiska säkerhetsarbete, och varje krona räddar liv!