Ahmed, hans småsyskon och mamma kom till Sverige en iskall vinterdag. Ahmeds pappa är en del av en rörelse som kämpat för sådant som är självklart i vårt land -att få säga sin mening, att lägga sin röst. Därför måste de fly för sitt liv. De får stanna och bor nu på en liten ort i Norra Sverige.
Varje kväll ber Ahmeds mor till Allah att hon ska få återse sin man och sin äldste son, men det är mer än ett halvår sedan de hörde något. Hennes oro och ångest gör henne deprimerad, och hon orkar inte med att lära sig det nya språket. Ahmed saknar också sin pappa, och nu är han familjens ”man” fast han inte är mer än 15, hans ansvar över småsyskon och sin mamma. Han drömmer mardrömmar om natten, men tiger för att inte oroa. Han avskyr de kläder han fått, känner sig inte alls tacksam, mest arg och rädd. På skolan förstår han knappt vad de säger, men han hör att de inte är snälla saker. Ilskan bubblar under den sammanbitna ytan. Och en dag brister det. En knuff i korridoren, och all den sammanhållna ilskan, oron och sorgen hamnar i ett knytnävslag. Han slutar inte slå för än någon lyfter bort honom.
Ahmeds mamma är en ”sån där” som lever på bidrag, han själv är en ”sån där” som inte är tacksam, som till och med är våldsam. I det lilla samhället de bor finns de folk som säger att de borde bli hemskickade. De passar inte in, har en annan kultur, är vare sig tacksamma eller ”bidrar till samhället”.
Lilla Maria, henne känner vi alla till. Idag samlas människor runt om i landet för att hon ska få stanna.
Söt som socker, snart 3 år, bor hos Jens och Linda i Blåsmark eftersom hennes föräldrar mår så dåligt att de inte kan ta hand om henne. Men Marias biologiska mamma och pappa har inte fått asyl, de bedöms inte vara i behov av skydd som är ett av de kriterier som ställs för att få stanna i Sverige. Därför har migrationsverket aviserat att de ska utvisas tillsammans med sina barn.
Är det rimligt? Maria har ju en svensk identitet, hon pratar till exempel bara svenska. Ska hon bli utvisad till ett land hon aldrig varit i, där hon inte kan kommunicera med människor? Är det att ha barnperspektiv? Nej! Givetvis borde hon få stanna.
Men vad säger lagen? Det räcker inte att vara liten, söt och vara uppväxt i ett svenskt hem. Vi tar emot och granskar tusentals personer varje år utifrån om de förenklat sagt, har skyddsskäl. Det har inte familjen Gevokiyan, enligt lagstiftningen. När det pratas om massinvandring till Sverige, att det är för lätt att få stanna, så är det här en nyttigt uppvaknande att inse att det inte stämmer.
Däremot finns något som heter synnerligen ömmande skäl i vår lagstiftning och om Marias familj inte har det har jag svårt att se vad som är ömmande skäl. När vi i Sverige omhändertar barn ska de barnen ha möjlighet till fortsatt kontakt med sina föräldrar för att om möjligt, kunna återförenas eller ha en relation med dem. Detsamma borde gälla Maria och hennes familj. Därför borde hela familjen stanna.
Ahmed heter förstås egentligen något annat, men han bor i Piteå älvdal, där tar alla kommuner emot flyktningar. Vi vill vara med och dela på ansvaret för att hjälpa dem som behöver skydd och hjälp.
Om fler gjorde som ex Jens och Linda och öppnade sina hjärtan och sina hem, och om vi är fler som hjälps åt för att både ett nyfött barn, en stökig tonåring eller en förtvivlad mamma ska kunna bli del av livet i Norrbotten gör vi inte bara det som är rätt. Vi får också ta del av nya perspektiv och erfarenheter, som skapar förutsättningar för utveckling i vårt län.
Ett Norrbotten där både Ahmed och Maria har en plats.