"Har vi råd att arbeta?" som pamfletten heter skrevs i en tid då världsekonomin i flera år hade plågats av den stora depressionen som följde i svallvågorna efter den amerikanska börskraschen 1929. I Sverige styrde sedan sex år borgerliga regeringar. Och receptet för dagen var att spara sig ur krisen. Statsanställda fick se sina löner sänkas. Statlig och kommunal verksamhet lades i malpåse. Regeringen satsade visserligen en del på att komma till rätta med arbetslösheten. Men inte för mycket, för det ansåg man sig inte ha råd med.
Wigforss’ fråga blev om arbete hade blivit en lyx? Något man sparade in på när man inte ansåg sig ha råd. Hans eget svar på frågan blev nekande. I pamfletten lade Wigforss fram ett program för det han kallade "offentliga arbeten", i stor utsträckning vägbyggen. Eller som man skulle säga nu, en rejäl infrastruktursatsning. De borgerliga partierna var skeptiska. Satsningar på långsiktiga skattefinansierade projekt ansågs "onaturliga" och störde marknadsmekanismerna.
Samtidigt ansågs "stöd till näringslivet", framför allt genom skyddstullar som gjorde svenska varor relativt sett billigare, som helt acceptabelt. I dag skattesubventionerar vi istället hamburgare och städning i hemmet. Men annars är tänket bakom att hålla vissa branscher under armarna inte så annorlunda.
Och mycket är sig likt när vi jämför dagens ekonomiska politik - både i Sverige och ute i Europa - med den misslyckade borgerliga politiken för att komma till rätta med den stora depressionens effekter. Det finns en utbredd tro att det går att få igång de ekonomiska hjulen igen genom att skära ner på kostnaderna. Som om en högkvalitativ skola, sjukvård och järnväg bara var en minuspost i det offentligas budget.
En kris medför ofrånkomligen att man måste fundera över sina inkomster och utgifter. Men samhällsekonomin fungerar inte som en privatekonomi. När en privatperson till exempel blir arbetslös är det naturligt att skjuta på inköpet av en nyare bil eller soffgrupp till vardagsrummet. Man kan hantera sin egen ekonomi genom att göra avkall på vissa utgifter. För ett helt samhälle fungerar det inte på samma vis. Om man börjar sparka offentliganställda eller dra in på nödvändiga satsningar på infrastruktur skär man kanske i utgiftsposterna, men man biter samtidigt sig själv i svansen. För dessa utgifter innebär inte bara att samhället står sig starkare - genom till exempel bättre utbildad arbetskraft och bättre kommunikationer - den dagen ekonomin vänder upp. De håller också uppe konsumtionen och skapar därmed arbetstillfällen i den privata sektorn under den period då den ekonomiska krisen fortgår.
Hur gick det i riksdagsvalet 1932? Jo, Socialdemokraterna vann valet och påbörjade byggandet av det svenska folkhemmet. Istället för att reagera på krisen med nedskärningar och att låta marknaden reglera sig själv valde man att expandera den offentliga ekonomin. Man införde stöd till bostadsbyggande, a-kassa, folkpension och barnbidrag. Man började bygga välfärdssektorn. Industrin omstrukturerades och effektiviserades, inte minst på grund av den ökade tillgången på elektricitet. Välfärdssverige och den fulla sysselsättningen tog sina första stapplande steg.
Vi har råd att arbeta.