Det påtalas ofta från borgerligt håll att Stefan Löfvens regering är svag. Men den har 40 procent av riksdagens mandat bakom sig. Räknas Vänsterpartiets sex procent av mandaten in blir det 46 procent. Väldigt många regeringar de senaste 45 åren har haft stöd av mellan 40 och 49,5 procent i riksdagen.
I demokratier finns för övrigt två linjer gällande staters styre. Den ena är att ha majoritetsregeringar. Den andra är att ha minoritetsregeringar, som gör upp i parlamentet så att majoriteter nås.
Majoritetsregeringar kan uppnås antingen genom att ha ett valsystem som gör att sådana kan uppstå. Ett parti kan då få egen majoritet även om det inte får en majoritet av rösterna. Storbritannien är ett exempel på det.
Majoritetsregeringar kan också åstadkommas genom att partier går ihop i en regerande koalition. I Tyskland, Österrike och Finland är det lag eller praxis.
Minoritetsparlamentarism finns i ett flertal länder med proportionella valsystem. Det valsystemet är att partierna får så stor andel av parlamentets platser som partierna har fått andel av rösterna.
Minoritetsregeringen kan då antingen ha en, eller flera, fasta samarbetspartier. Eller så regerar regeringen med stöd av olika partier i hoppande majoriteter. Sverige och Danmark är exempel på denna form av styre.
I Sverige har dock en låsning skett de senaste 15 åren, i det att de borgerliga partierna ogärna samarbetar över blockgränsen med Socialdemokraterna.
De borgerliga partierna har tydligen kommit fram till att de tjänar partipolitiskt på blockpolitik.
Det är för det första den enda chansen för Moderaterna att styra utvecklingen i landet.
Och för det andra är de tre små borgerliga partierna rädda att de ska tappa väljare om de samarbetar med Socialdemokraterna.
Att de små borgerliga partierna har tappat väljare de senaste 11 åren på sitt samarbete med Moderaterna vill de däremot förtränga.
Varje borgerligt parti har, eller tror sig ha, att vinna på att bedriva blockpolitik och att ha helst inget samarbete med Socialdemokraterna.
De borgerliga partiernas blockmässiga agerande försvårar styret av Sverige i ett svårt parlamentariskt läge nu efter riksdagsvalet 2014.
De borgerliga partiernas agerande är svårbegripligt, eftersom Socialdemokraterna nu ligger mer till höger i sin politiska profil än kanske någonsin. Det borde, i teorin, underlätta ett S-samarbete med borgerliga partier.
S regerade länge som minoritetsregering, med uppgörelser åt vänster och höger. Går man tillbaka var det på det sättet S och de frisinnade och liberalerna regerade i omgångar mellan 1920 och 1932.
Högerpartiet minoritetsregerade 1928 till 1930 och Centerpartiet regerade i minoritet sommaren 1936. Folkpartiet och C regerade i minoritet 1981-82.
Den tydligaste minoritetsregeringen var folkpartiregeringen 1978 till 1979. Den hade bara stöd av 11 procent av ledamöterna i riksdagen. Den nådde majoritet ihop med S eller med C och M.
När borgarna, särskilt FP och C, efter valet 2014 ogärna samarbetar med den S-ledda minoritetsregeringen är det alltså ett historiskt sett ovanligt agerande.