”Ingen vill att England ska vinna mer än kvinnorna – våld i hemmet ökar med 38 procent när England förlorar.”
Kampanjer under VM påminner om en nattsvart sanning: att så många kvinnor lever under hotet om våld i hemmet. Med det ständiga, lågintensiva hotet om att en öppen hand – den som sträcktes ut i kärlek – ska formas till en knuten näve. Det är ett våld som blossar upp och brinner vid festligheter och högtider. Fylla, snaps – och blåmärken som måste döljas. Blåmärken orsakade av en feg jävel. Av någon som oftast är större, tyngre och har större räckvidd. Du skulle inte skicka upp en flugviktare mot en tungviktare i ringen, utfallet skulle bli dödligt. Runt 17 kvinnor dör varje år i Sverige av mäns våld.
Rop på hjälp besvaras för sent: Sveriges Radio rapporterade häromdagen att alla kvinnor som dödats i hemmet de senaste åren hade sökt hjälp, och varit i kontakt med myndigheter flera gånger.
Att se in i en relation och det som döljer sig där kan vara svårt. Paret jag umgicks med, långa middagar som flöt ut i livliga diskussioner och glada skratt. Först efteråt fick jag veta varför hon alltid bar långärmat. Att han gnuggat hennes huvud mot ett element. Slitit tussar ur hennes hår. Vi var många som inte såg, inte förstod. Och det är ett våld som hålls dolt med redskap som rädsla, hot och skam. Skammen över maktlösheten.
Men ibland flammar det upp som en nödraket på ett mörkt hav. För hotet om mäns våld mot kvinnor läcker ut på nätet. Det framförs i mejl och i kommentarstrådar. Maler och tär på kvinnor i offentligheten.
Krönikören och jämställdhetskämpen Linnéa Claeson fick mejl om hur hon skulle kedjas och våldtas. Mannen fälldes för olaga hot och sexuellt ofredande. Bara dagar senare var hon tillbaka hos polisen. Kölapp F536. Hon skriver ”Fler hot. Fler processer. Om och om igen.”
Inom den mansdominerade spelvärlden fullkomligt kokar det över. Min senaste bok bygger på en kvinnlig spelprofils fall. Paula Manrique tog plats på sajter som skrev om spel – och skulle drivas bort med dödshot, våldtäktshot, bajs som smetades på dörren. När det inte fungerade reggade man dejtingprofiler i hennes namn. Bjöd in män till att förverkliga våldtäktsfantasier. Kvinnohat – så skarpt att man var beredd att manipulera män till att bli förövare.
I VM-tider blir problemet än mer synligt. Fotbollsfest och firande av bedrifter på plan, blir också en tid när kvinnohat sjuder.
Mats, som på Twitter ber om att fotbollsstjärnan och sportkommentatorn Hanna Marklund ska bli skjuten. En kvinna säger åt honom på skarpen, säger åt honom att skämmas. ”Rugguggla”, svarar han henne.
Socialminister Annika Strandhäll hejar på Sverige iförd blågul tröja, och hatet fullkomligt regnar över henne. Anders, som med namn och bild genast kommenterar ”Jävla fitta !!!”.
Varje gång jag skriver om det här, så är svaret detsamma: inte alla män. Inte alla män. Inte alla män. Mitt svar är följande: ska vi få bukt med det här, så behövs varenda jävla man i kampen mot kvinnohatet. För det finns så många män som bara lyssnar på män.
Ja, vi behöver fällande domar och utredningar, polisiära resurser mot det här samhällsproblemet. Men lika mycket behöver vi mäns röster. Gå in. Säg emot. Stå upp.
Ni är fler än hatarna. Ni är fler än dem som knyter nävarna såväl i hemmet som på nätet. Ni är fler än dem som inte står ut med att en kvinna kommenterar när män spelar fotboll. Ni är fler än dem som inte kan hantera att kvinnor tar plats. Ni är fler. Visa det.