LEDARE: Vi behöver mer jämställdhet

Visst är det bra att moderaterna till kommande val ska ha 50 procent kvinnor och 50 procent män på sina röstsedlar, men i styrelserummen i våra främsta börsnoterade företag lyser kvinnorna mer eller mindre med sin frånvaro.Tre av fyra kvinnor arbetar i offentlig sektor. Tre av fyra män jobbar i den privata sektorn. Svenska kvinnors löner är endast drygt 84 procent av männens. Löneutvecklingen är inte alltid kvinnornas bästa vän. Samtidigt är inte Sverige ensamma om att betala sina kvinnor sämre än männen. Lönegapet ute i Europa består liksom i våra närmaste grannländer i EU-gemenskapen. I Finland är lönegapet 20 procent och i Danmark 18 procent mellan män och kvinnor.
Fortfarande kan Sverige skryta med att ha fler kvinnor i arbetslivet, riksdagen räknas till en av världens mest jämställda och i regeringen finns fler kvinnor än något annat EU-land, men när det gäller lagstiftning på jämställdhetsområdet finns fortfarande mycket att åstadkomma.Gubbväldet har fortfarande försteg i samhället.

Det vore därför bra om alliansregeringen ansträngde sig något mer än hittills för att lyfta fram jämställdhetsfrågorna. Det finns mycket att göra. Några exempel. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ligger fast sedan snart tio år. Likalönsprincipen är knappast helig för dagens företag.
Servicesektorn och merparten av den offentliga sektorn har de sämsta arbetsmiljöerna. Här dominerar kvinnor bland de anställda. Kvinnor med deltidsjobb missgynnas dessutom av alliansregeringens förändringar av a-kassan och det nya pensionssystemet. De har fått en svagare ställning sedan högeralliansen tog över makten.
När den stora sjukfrånvaron analyseras visar det sig, föga överraskande, att det är kvinnor som är hårdast drabbade. Då handlar det om kvinnor som fått slita hårt i den offentliga sektorns allt mer slimmade arbetsplatser, där allt färre ska göra allt mer utan större inflytande över vare sig lönebildning eller arbetsinnehåll.

Det krävs ett tufft och konstruktivt arbete för att lyfta upp den offentliga sektorns kvinnolöner, att skapa förutsättningar för kvinnor till fortsatt utbildning och kompetenshöjning. I dag får en barnsköterska eller undersköterska dryga 20 000 kronor i månaden i slutlön. En skamlig ersättning för ansvarsfulla arbetsuppgifter, men inte unika när vi tittar på lönesättningen för kvinnodominerade jobb. Snarare ett normalläge.
I dag vet vi att att det är mer regel än undantag att unga kvinnor inför en anställning tillfrågas om de är gravida eller planerar att skaffa barn. Vi vet också att både kvinnor och män som tar ut sin rättmätiga föräldraledighet kommer efter i löneutvecklingen. Deras möjligheter till att avancera på jobbet begränsas. Nu är dessa förhållanden inte allt igenom generella, men de har blivit allt vanligare.
Det vore inte fel om jämställdhetsfrågorna fick större tyngd utifrån ett bredare samhällsperspektiv. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) har knappast rosat marknaden utan snällt ställt upp för att förbättra för landets kvinnor. Bara detta att rätten till heltid försvann från dagordningen när alliansregeringen tog över.

Fortfarande är vägen mot ett allt jämställdare samhälle krokig. För många strukturer för ökad jämställdhet har stelnat i "hur det alltid varit och så ska det alltid vara". Alltför mycket har gått i stå i svensk jämställdhetspolitik.

Ledare: Vi behöver mer jämställdhet

kvinnodagen På måndag är det den Internationella kvinnodagen. Dessutom ett hundraårsjubileum. I många länder är kvinnor förtryckta. Hos oss tar jämställdheten stark, men än är det långt till rättvisa mellan könen.