I en undersökning som Sveriges Radio låtit göra visar att Sveriges kommuner och landsting betalat ut mer än 42 miljoner kronor i "politikerpensioner" under årets första hälft. Ersättningen betalas idag ut efter två olika system, en tidsbestämd avgångsersättning för de politiker som är under femtio år gamla när de lämnar sitt uppdrag och en visstidspension som gäller fram till ålderspensionen för dem som är äldre än femtio år när de avgår.
För att uppnå full ersättning som förtroendevald i kommun eller landsting krävs tolv års tjänstgöring i uppdraget. För dem som är under femtio år reduceras i annat fall den tid under vilken som ersättningen utbetalas. Har du tolv år i uppdraget utgår ersättning under maximala fem år. Är du femtio år eller äldre och erhåller visstidspension reduceras ersättningens storlek ifall du har kortare tjänstgöringstid än tolv år. I båda fallen reduceras ersättningens storlek utifrån inkomster som personen har.
För riksdagsledamöter som suttit minst tre år och högst sex år gäller inkomstgarantin, såsom avgångsersättningen kallas där, i ett år. Om riksdagsledamoten är över femtio år och har suttit minst sex år utgår inkomstgarantin till ålderspension inträder. För att nå full ersättning ska ledamoten även här ha suttit i minst tolv år. För personer under femtio år som suttit minst sex år avgörs garantitidens längd beroende på ålder.
Dessa system uppfattas som djupt orättfärdiga av gemene man. Det är lätt att förstå, eftersom Medelsvensson jämför med de regler för arbetslöshetsersättning som gäller för arbetare. Och visst borde det finnas avsevärt större likheter mellan systemen än vad det gör idag. Samtidigt måste man inse att förtroendevalda som suttit lång tid på sina förtroendeuppdrag har svårt att komma tillbaka till de jobb man hade tidigare, Tänk dig en kirurg som suttit som riksdagsledamot i tolv år, utan att ha opererat alls under tiden. Skulle du vilja bli opererad av den kirurgen? Eller bilmekanikern som inte reparerat bilar på tolv år. Skulle du låta honom laga din bil?
Det finns alltså saker som talar för att det behövs en tids omställning för att kunna se till att man blir konkurrenskraftig på arbetsmarknaden igen. Nu tänker nog många av er att före detta högt uppsatta politiker har lätt att få nytt jobb. Tyvärr är det inte så. Att ha varit kommunalråd, landstingsråd eller riksdagsledamot är ingen tillgång när du söker jobb. Snarare en belastning. Så det behövs tid för att kunna göra sig attraktiv på arbetsmarknaden.
Men ett så omfattande system som dagens är inte försvarbart. Att personer ska kunna gå med visstidspensioner från femtio år till det att man blir sextiofem är uppåt väggarna. Dessutom borde samma regelverk gälla oavsett ålder.
Ett alternativ skulle vara att ge alla en avgångsersättning som stod i proportion till tjänstgöringstiden men som maximerades till exempelvis 24 månader. Då skulle en före detta förtroendevald som suttit i tolv år ha ersättning under två år medan en som suttit i endast en mandatperiod skulle få ersättning i åtta månader. Självklart ska även denna ersättning reduceras om politiker får en ny inkomst. Med ett sådant system ges alla en omställningstid under vilken man genom praktik eller utbildning kan öka sina möjligheter att komma ut på den ordinarie arbetsmarknaden.
Samtidigt bör man också se till att systemet gäller för såväl kommun, landsting och riksdag.
Med en sådan lösning blir inte avgångsersättningen oskäligt stor, eller utgår under oskäligt lång tid. Kanske kan man då också få en folklig acceptans för systemet. Som det är nu späder systemet bara på politikerföraktet. Det måste vi komma bort ifrån.