På lördag den 8 mars är det den internationella kvinnodagen. I samband med detta blir fokus å jämställdhetsfrågorna större än vanligt. Det är bra. För tyvärr är det fortfarande så att klyftorna mellan män och kvinnor består. När Medlingsinstitutet i förra månaden presenterade sin senaste årsrapport pekade man på att löneskillnaderna mellan kvinnor och män består. En kvinna tjänar, enligt Medlingsinstitutet, i snitt 4 500 kr mindre i månaden än vad en man gör. Kvinnornas genomsnittliga månadslön motsvarar 86,1 procent av männens.
Men tyvärr är verklighetens klyftor ännu större. För Medlingsinstitutets statistik talar nämligen om heltidslöner, och tar inte någon som helst till skillnader i tjänstgöringsgrad. Rent principiellt är det inget fel i detta eftersom skillnaderna i heltidslön beskriver de strukturella löneskillnader som finns på svensk arbetsmarknad.
Detta har LO tagit fasta på och lanserar nu ett annat lönemått som man kallar ”faktisk månadslön”. I detta lönemått tar man även hänsyn till tjänstgöringsgrad. Med LO:s nya lönemått blir skillnaderna mellan kvinnors och mäns löner än större. Enligt LO:s statistik blir skillnaden mellan arbetarkvinnors genomsnittliga lön ocharbetar mäns 6 000 kronor i månaden, och på tjänstemannasidan blir löneskillnaden 9 300 kronor i månaden. Arbetarkvinnornas lön motsvarar 73 procent av männens och på tjänstemannasidan ligger samma siffra på 76 procent.
Skillnaderna i tjänstgöringsgrad gör att de faktiska klyftorna är betydligt större än vad Medlingsinstitutets statistik visar på. Ibland kan man läsa på borgerliga ledarsidor att skillnaderna i tjänstgöringsgrad handlar om medvetna och frivilliga val som kvinnor gör på rationella grunder. Man väljer helt enkelt att växla in högre lön mot mer ledig tid. Säkerligen finns det kvinnor som frivilligt gör detta val men för de allra flesta är valet högst ofrivilligt. Att mer än hälften av kvinnorna i arbetarklassen arbetar deltid är inget frivilligt val. Undersökningar visar att endast tio procent av kvinnorna som vill arbeta deltid. Hela fyrtiofem procent vill arbeta mer men får inte möjlighet till det då det saknas heltidstjänster att söka eller då man inte fått heltidstjänster man sökt.
Det finns även andra strukturella problem som bidrar till att så många kvinnor arbetar deltid. En faktor som fått allt större betydelse under senare år är den ökning man ser när det gäller vård av anhöriga eller närstående. Undersökningar har under senare år visat att många kvinnor upplever sig tvingade att gå ner i arbetstid för att hinna ta hand om äldre anhöriga eller närstående.
En annan förklaring till ofrivillig deltid är att många kvinnor jobbar inom välfärdsyrken där arbetsbelastningen har ökat. Många kvinnor slits ut och orkar helt enkelt inte arbeta heltid.
LO:s förslag till lösningar på det strukturella lönegapet på svensk arbetsmarknad är välkända; Rätt till heltid, trygga anställningar, en mer rättvis föräldraförsäkring och att heltid ska bli norm inom all skattefinansierad verksamhet. Detta skulle rätta till ”skillnaden” mellan de löneskillnader som LO redovisar och Medlingsinstitutets. Men sedan måste man också angripa det grundläggande strukturella problem som finns i arbetsvärderingen och som tar sitt uttryck i skillnaderna i heltidslöner. Att de kvinnodominerade yrkena är undervärderade är roten till det onda. Det får vi inte tappa bort i debatten.