Ett av huvudnumren i moderatledaren Fredrik Reinfeldts sommartal i Strandvik i Gustavsberg var det femte jobbskatteavdraget – en gammal favorit i repris. Däremot var greppet i argumentationen kring det femte jobbskatteavdraget nytt. En gigantisk ljusblå skylt med texten ”Mer kvar i plånboken”, med en liten röd kil insprängd, som Fredrik Reinfeldt hämtade fram. Den röda kilen skulle symbolisera andelen av löntagarna som har en lön som överstiger 60 000 kronor per månad. Detta eftersom den socialdemokratiske partiordföranden Stefan Löfven hävdat att det femte jobbskatteavdraget främst riktar sig till denna grupp av löntagare.
Fredrik Reinfeldt ville med sin gigantiska ljusblå skylt med den lilla röda kilen slå fast att endast tre procent av löntagarna har löner som överstiger 60 000 kronor per månad och att den stora massan, nittiosju procent, faktiskt tjänar mindre. Detta har Reinfeldt rätt i. Så ser det ut på den svenska arbetsmarknaden. Men Reinfeldts ljusblå skylt är ett exempel på ett illusoriskt trick som trollkarlar brukar använda sig av på scen för att föra åskådarnas uppmärksamhet från det fingerfärdiga trixande som själva trolleriet består av.
Fredrik Reinfeldt vill få dig och mig att fixera våra tankar vid att nittiosju procent av alla löntagare som får ta del av jobbskatteavdragen tjänar mindre än 60 000 kronor per månad, och att endast tre procent tjänar mer. Genom att fästa vårt medvetande på detta vill han få oss att glömma vilka fördelningspolitiska effekter som jobbskatteavdraget har, eller om man ska tala vanlig svenska ”hur jobbskatteavdragen fördelas mellan olika inkomstgrupper”. Det vill Reinfeldt nämligen tala tyst om. Där krackelerar nämligen bilden av de nya Moderaterna fullständigt. Det nya visar sig vara likadant som det gamla. Mycket ska ha mest. Även när det gäller jobbskatteavdragen.
Det är bara att titta på Moderaternas egna uträkningar. För ett heltidsarbetande vårdbiträde skulle det femte jobbskatteavdraget innebära en skattesänkning på 188 kronor per månad och för grundskolläraren med 28 000 kronor i månadslön en sänkning på 273 kronor i månaden. För en politisk chefredaktör med den lön jag har skulle ett femte jobbskatteavdrag ge 337 kronor mer i plånboken varje månad.
Men det stannar inte där. Ovanpå det femte jobbskatteavdraget vill man också lägga en höjd brytpunkt för statlig skatt vilket skulle innebära att den politiske chefredaktören får en ytterligare skattesänkning på 252 kronor per månad. En total skattesänkning på 589 kronor per månad. Här kammar grundskolläraren och vårdbiträdet noll och stannar därför på 188 respektive 273 kronor i skattesänkning.
Men det allra viktigaste är trots allt vad de tio miljarder som ett femte jobbskatteavdrag kostar skulle kunna användas till i stället. Tio miljarder kronor som skulle kunna användas till satsningar för att åtgärda bristerna inom sjukvården. Tio miljarder som skulle kunna användas till minskade klasser och fler speciallärare i skolan. Tio miljarder som skulle kunna användas till en bättre sjukförsäkring. Listan på alternativa användningsområden kan göras lång.
På en punkt hade Fredrik Reinfeldt en klar poäng. Det gäller Stefan Löfvens besked om att inte ta bort ett femte jobbskatteavdrag om regeringen inför det. Reinfeldt beskriver det som politiskt hyckleri att första vara emot och sedan i slutändan låta det vara kvar. Men det är inte politiskt hyckleri. Det är politisk idioti och feghet. Vi socialdemokrater måste våga ta striden om skatterna som politiskt medel. För oss är ett högt skatteuttag inget självändamål. Däremot är en välfärd i världsklass ett mål för oss socialdemokrater. Och därför måste vi ta ut de skatter som behövs för att finansiera detta välfärdsbygge.
Socialdemokraterna måste våga tala om att vi vill bygga ett samhälle där vi gemensamt betalar för en rad nyttigheter som vi alla kan ta del av. Nyttigheter som för den stora massan skulle vara dyrare att betala för själva än vad det är den kollektiva vägen. Här borde Stefan Löfven göra en skylt i Reinfeldtstil, men med texten: För oss är den gemensamma välfärden en vinst”. Vi socialdemokrater måste gång på gång förklara vad det kostar oss svenskar att offra vår gemensamma välfärd på skattesänkningarnas altare, och vad vi får försaka för att finansiera jobbskatteavdragen. Det är därför det är politisk idioti att binda sig vid att ett eventuellt femte jobbskatteavdrag ska få finnas kvar när Socialdemokraterna tågar in i Rosenbad efter valet 2014. I stället borde vi tala högt om vilken välfärdspolitik vi vill bedriva med dessa medel i stället. Det är endast så vi kan vinna väljarnas förtroende och få det mandat vi vill ha inför den kommande mandatperioden.
Det är dags för oss socialdemokrater att riktigt räta på ryggen och stå upp för den politik som vi alltid stått för. Vi måste också våga ta följande ord i vår mun, och verkligen utforma vår politik utifrån dem: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Utifrån dessa ord är det lätt att försvara varför vi säger nej till en månatlig skattesänkning på 188 kronor för ett heltidsarbetande vårdbiträde och 589 kronor för en politisk chefredaktör. Ännu lättare blir det att försvara varför vi behöver bygga en gemensam välfärd värdig ett land som Sverige på nytt så att vi kan se till att var och en kan få vad man behöver utifrån behov i stället utifrån plånbok. Men då måste vi också våga säga i klartext att den lilla röda kilen på tre procent av löntagarna har förmåga att betala mer, och ska göra det. Först då blir vi riktigt trovärdiga i vår argumentation.