Den svenska äldreomsorgen har under de senaste decennierna genomgått en stor förvandling. Allt mer av omsorgen handlar om att, med stöd av insatser i hemmet, ge äldre chans att bo kvar hemma så långt det är möjligt. Detta borde i sin tur innebära att omfattningen på den kommunala hemtjänsten borde ha ökat eftersom omsorgsbehovet knappast har minskat då allt fler äldre lever långt mycket längre än tidigare. Enligt Socialstyrelsen överensstämmer inte denna bild av utvecklingen med den faktiska. Under det senaste decenniet har nämligen hemtjänstinsatserna per vårdtagare i genomsnitt minskat med en och en halv timme per vårdtagare.
Den minskade hemtjänstinsatsen skulle förvisso kunna bero på att dagens äldre är friskare än tidigare generationer äldre, men skillnaderna är inte så stora att den förklaringen förklarar hela det bortfall av samhällsinsatser som vi kan se. Enligt nyligen publicerade rapporter är det i stället anhörigvården som fått fylla upp det tomrum som samhället lämnat efter sig när man dragit sig tillbaka. En nyligen publicerad rapport från fackförbundet kommunal visar att så många som etthundra tusen förvärvsarbetare har gått ner i arbetstid, eller till och med har slutat förvärvsarbeta helt, för att kunna ta hand om äldre anhöriga som behöver stöd i sin vardag. I första hand drabbar detta kvinnorna. Hela sjuttio procent av anhörigvården utförs av kvinnliga släktingar.
Utöver de hundratusen som minskat sin arbetstid för att kunna hjälpa äldre anhöriga så räknar man i Kommunals rapport med att ytterligare tvåhundrasextiotusen personer besöker en äldre anhörig varje dag, eller flera gånger i veckan, för att hjälpa till med de stödinsatser som inte längre utförs i samhällelig regi. De kvinnor som utför de sysslor som hemtjänsten inte längre hinner utföra, eller inte längre får utföra på grund av minskade resurser, återfinns framför allt bland de lågutbildade i samhället. Det är de som får betala priset när egenfinansieringen inom äldreomsorgen ökar. För det är vad ansvarsöverföringen kallas med borgerligt språkbruk. Den som har råd betalar för köpta tjänster själv, medan den som inte har råd får förlita sig på att kvinnliga anhöriga ska hjälpa till.
Men det ökade anhörigansvaret för äldreomsorgen är inte enbart ett jämställdhetsproblem. Det är också på sikt ett hot mot Sveriges långsiktiga utveckling. En viktig faktor bakom det svenska välståndet har varit den höga förvärvsgraden bland kvinnorna. Förutsättningen för detta har varit en väl utbyggd gemensam välfärdssektor. Genom att se till att samhället tagit hand om såväl barnomsorgen som äldreomsorgen har kvinnorna kunnat gå ut på arbetsmarknaden i betydligt högre utsträckning än kvinnor i länder med svaga välfärdssystem.
Det finns därför all anledning för den svenska arbetarrörelsen att vakna och verka för att utvecklingen återigen vrids i rätt riktning. Att minska på det gemensamma välfärdsansvaret till förmån för privat egenfinansiering leder till ökade klyftor i vårt samhälle. Den svenska socialdemokratin och de fackliga organisationerna måste ställa sig på barrikaderna i försvaret av den svenska välfärdsstaten när nyliberaler och ärkekonservativa krafter i samhället gör gemensam sak för att slå sönder den svenska välfärdsstat som under så lång tid genererat så mycket välstånd tillbaka. Det gäller att vakna innan slaget är förlorat. Annars är den svenska välfärdsstaten ett avslutat kapitel.