När alliansens partiledare presenterade sitt trumfkort under Almedalsveckan med en storsatsning på järnvägarna på närmare en halv miljard var det många som inledningsvis mottog förslaget positivt. Den översvallande glädjen över förslagen till satsningar mattades avsevärt när mer blev känt kring innehållet i förslaget och man insåg att Sverigebygget till stora delar handlade om satsningar där andra aktörer än staten skulle stå för betydande delar av investeringskostnaderna.
Detta förhållningssätt från den borgerliga regeringens sida till finansieringen av betydande infrastrukturinvesteringar är inget nytt. När regeringen presenterade sin nationella transportplan för åren 2014 till och med 2025 på femhundratjugotvå miljarder kronor så rörde sig ungefär åttiofem miljarder kronor av pengar från kommuner, landsting, regioner samt pengar som genereras via trängselskatter och diverse andra avgifter för trafikanter och resenärer. Detta innebär att nästan var sjätte krona som ska satsas för att förverkliga transportplanen ska hämtas från annat håll än statskassan.
Att det behövs stora investeringspaket för att anpassa järnvägs- och vägnätet till de behov som finns idag och som kommer att finnas inom en överskådlig framtid är de flesta överens om. Man behöver inte resa särskilt mycket i vårt land för att man slås av i vilket bedrövligt skick det svenska järnvägs- och vägnätet är. I våra trakter är standarden på många av vägarna minst sagt under all kritik. Skicket på järnvägsnätet har mer eller mindre varit en följetong i tidningar, radio och TV. Rapporterna om effekterna av bristerna i transportnätet följer på varandra. Handlar det inte om försenade eller inställda tåg, så handlar det om trängsel i trafiken eller usla vägar.
Kaoset i det svenska transportnätet gör drabbade tågresenärer, bilförare och yrkeschaufförer upprörda. Men det stannar inte enbart därvid. Det undermåliga transportnätet fungerar dessutom som en hämsko på den ekonomiska utvecklingen i vårt land, och påverkar därmed också sysselsättningen negativt. I förlängningen minskar detta också möjligheterna att betala för vår gemensamma välfärd.
Den infrastrukturpolitik som alliansregeringen fört, och fortsätter att föra, påverkar således den kommunala sektorn i negativt hänseende på dubbla fronter. Här skulle man med fog kunna kalla alliansregeringens politik för en ”dubbelstöt”. Det eftersatta underhållet i transportnätet påverkar som vi tidigare konstaterat tillväxten negativt och detta innebär att de tillgängliga resurserna till välfärden blir mindre än de skulle ha varit om regeringen fört en annan infrastrukturpolitik. Det är den första stöten mot välfärden. Och den är nog så allvarlig.
Ovanpå detta så tillfogar så alliansregeringen kommuner, landsting och regioner en andra stöt genom att i allt högre grad kräva medfinansiering för att investeringsprojekt ska förverkligas. Detta innebär att finansieringen kommer i större utsträckning från de aktörer som har det lokala och direkta ansvaret för skolan, vården och omsorgen om barn och gamla. Detta handlar om pengar som måste tas från kärnverksamheterna för att överföras till infrastruktursatsningar inom väg- och tågtrafiken. SKL går så långt att de hävdar att kraven på medfinansiering numera är mer av regel än av undantag. Detta är den andra stöten mot välfärden.
Alliansregeringens ”dubbelstöt" innebär i praktiken att det blir mindre pengar som går till välfärden i och med att det i första läget blir mindre pengar att fördela för kommuner och landsting, och att allt mer av denna redan mindre penningpåse måste omfördelad från välfärd till infrastruktursatsningar.
SKL lyfter i sin skrivelse frågan om vem som i framtiden ska betala för att åtgärda bristerna i den statliga infrastrukturen. Det är en viktig gränsdragningsfråga som förtjänar att diskuteras grundligt. SKL lyfter i sin skrivelse fram att avgörande infrastrukturinvesteringar i stället borde finansieras genom att staten tar upp lån via Riksgälden. Detta skulle inte vara något som helst problem att försvara. Infrastrukturinvestering med lång ekonomisk hållbarhet kan med fördel lånefinansieras och skrivas av under lång tid. På så sätt skulle staten verkligen kunna ta sitt fulla ansvar för de investeringar som behöver göras i den statliga infrastrukturen.
När Socialdemokraterna tidigare framför liknande synpunkter som de som SKL nu framför har dessa lättvindigt avfärdats. Det blir därför intressant att se om regeringen tar kritiken på större allvar när den nu kommer från ett borgerligt styrt SKL. Det är hursomhelst bra att även borgerliga kommunpolitiker nu höjer sina röster mot att regeringen vältrar över ansvar i deras knän. Det visar på att även det borgerliga kommun-Sverige börjar se baksidan av alliansregeringens politik och kräver att regeringen ska ta sitt ansvar.