Just nu pågår en rätt intressant diskussion om lämpligheten av att polisen kontrollerar misstänkta illegala invandrare i tunnelbanan och på andra ställen där folk rör sig. OM vi hade öppna gränser och tillät folk komma hit och dit bäst de själva tyckte, skulle det inte vara något problem. Men nu har riksdagen bestämt att gränserna ska vara stängda, så gott det nu går att täppa till i ett globaliserat samhälle. En konsekvens är förstås någon form av polisiär verksamhet.
Och om det är illegala invandrare som länsman söker, kan man gissa att de har vissa yttre tecken att gå på, typ utseende. Det är väl egentligen inte konstigare än att polisen kollar efter yngre män när något våldsbrott begåtts. Det är knappast fördomsfullt, eftersom det rätt sällan är vithåriga tanter eller mammor med barnvagn som slår folk på käften. Eller om någon gjort sattyg och försvunnit med bil. Då är det antingen skrotbilar eller lyxbilar som kollas, eftersom buset brukar ha det ena eller det andra.
En annan konsekvens av stängda gränser är hur vi formulerar undantagen. Vi öppnar gränsen för vissa. Men under vilka kriterier? Självfallet öppnar vi gränserna för framstående idrottare. De får svenskt medborgarskap bums om de kan vinna medalj åt oss. Vi öppnar också gränserna för forskare, fast vi brukar försöka slänga ut dem när de är klara med sin doktorsavhandling och kan börja göra lite konkret nytta.
Vi öppnar också gränser för människor som har stort skyddsbehov. Konsekvensen är att den som vill stanna i Sverige gör rätt i att försöka exponera sin eländessituation, snarare än att kanske försöka lyfta fram sina positiva företräden. För i Sverige har vi bestämt att om någon har pengar på banken, är en framstående entreprenör eller på annat sätt högpresterande är de inte välkomna hit. Då kan de ju klara sig bättre på andra ställen.
Vi vill vara en fristad för förföljda, inte dra på oss en massa dynamiska innovativa figurer. Det här är förstås väldigt fint och jag kan höra änglakörerna i bakgrunden. Men jag undrar om det inte i långa loppet leder fram till att vi mer ser folk från andra länder och kulturer som ett problem än som en möjlighet. Vi är så glada över att vi är svenskar att vi fylls av empati för alla som inte är som oss. Och att vi brinner av omhändertagandelust så fort någon inte prenumererar på det fina svenska, som för övrigt är så fint att vi vägrar erkänna att det finns.
Ett första steg kanske är att våga prata om dessa saker. Så att diskussionen inte överlåts till Sverigedemokrater, eller ännu värre, deras svans.