IDA ELIASSON: Vem får sätta livet till?

Den här tiden varje år så kan jag inte låta bli att känna mig glad och tacksam över att vara född och uppvuxen uppe i norrbotten. Från dess att man var liten och än fortfarande i dag, så gör det inget att snön vräker ner. Man tar bara på sig täckbyxorna, kängorna, mössa och vantar och beger sig ut. Vädret stoppar en aldrig. Kanske var det under tonårens envishet inte lika självklart att klä på sig och ta sig ut, men det hade att göra med den inbillade imagen om tuffhet som man skulle försöka hålla uppe och vara en del av. Det var inte tufft nog att använda täckbyxor och mössa och därför lät man bli helt enkelt. Men nu när man blivit lite äldre så får man vara självkritisk och inse hur dum man egentligen var.

När vintern sveper in över resten av landet och det blir stora rubriker om snökaos kan jag inte låta bli att le så smått åt de människor som plumsar fram i opraktiska skor, människor som går och fryser i en tunn jacka och de människor som bannar sig över snön. Varje år känns det som en chock för dessa människor att snön kommer. Att dessa människor som går eller cyklar, svär och har sig för att snön har kommit kan jag nästan bara skratta åt. Men det finns faktiskt en lite allvarligare sida med snökaoset som uppstår och det bland människorna i trafiken.

Jag själv blir inte direkt chockad av snön och kaoset, jag blir chockad över hur en del människor tänker och agerar i trafiken under stora väderomställningar. När människor sätter sig i bilen på morgonen efter årets första riktiga snöoväder, tror och utgår ifrån att man ska kunna köra lika snabbt då, som på en sommardag med barmark, så går det där lilla leendet, som jag fick när jag såg människorna plumsa omkring, över och blir mer till ilska. Hur tänker man då?
Hur tänker man när underlaget är som smör, man sladdar runt och slirar för däcken inte får fäste och man ändå ger sig ut på de blankslitna sommardäcken? Man riskerar inte bara sitt eget liv utan även sina medmänniskors liv. För det är just det man gör. Man leker med livet som insats. För även om man själv känner sig säker på att köra så får man inte glömma bort att det finns andra människor i trafiken som kanske inte alls är lika säkra som en själv.
För mig handlar det om val man gör. Väljer jag att sätta mig i bilen efter ett häftigt snöoväder, fortfarande med sommardäcken på, så kommer jag garanterat kunna få reda på vem som dog i olyckan som lurade runt hörnet. Väljer jag däremot att låta bilen stå, väljer jag att gå till jobbet eller åka kollektivt (i den mån det går) istället så kommer man aldrig få veta vem man räddade livet på. Enligt mig en rätt enkel ekvation. För är det inte så att man hellre lever i ovissheten om vem som fick överleva, än i vetskapen om vem som fick sätta livet till, bara för att man själv agerade oansvarigt?
För mig finns det bara ett självklart val. Inga vinterdäck = ingen vinterkörning. Ett självklart val som jag har min uppväxt att tacka för och därför måste jag säga det igen.

Jag är glad och tacksam över att vara född och uppvuxen i Norrbotten. Där snön och vintern alltid varit en del av mitt liv. Där jag tidigt i livet fått förståelse och kunskap om snöns dolda och farliga egenskaper men där snön samtidigt är och alltid har varit lika naturligt och självklart som sol, myggor och regn under sommaren.