Har balansen på arbetsmarknaden tippat över åt andra hållet? Har den fackliga rörelsen blivit Goliat och arbetsgivarna David?
Det är i alla fall vad Svenskt Näringsliv och många medier vill få oss att tro. Publiciteten kring blockaderna av salladsbaren i Göteborg och Plymouth-brödernas trävarufabrik i Småland handlar om detta.
Men är bilden sann? Är arbetsgivarna numera så svaga och känsliga för störningar att de hamnat i underläge?
Nej, naturligtvis inte. Om en förändring av styrkeförhållandena skett de senaste åren så är det snarare en försvagning av löntagarsidan.
Löntagarna pressas allt hårdare av låglönekonkurrens från andra länder. Till detta kommer den borgerliga regeringens medvetna försvagningspolitik via försämrade villkor och sänkt
a-kassa.
Och fortfarande gäller att löntagarna sätter sin försörjning på spel i en konflikt. De är medvetna om att jobbet är i fara om de skulle driva sina krav för långt.
Svenskt Näringslivs tal om oproportionerlig facklig styrka känns konstruerat och verkar mera ingå i en kampanj än vara en beskrivning av verkligheten. Men facket går heller inte fritt från kritik.
Jag hör hotell- och restaurangfackets Ella Niia möta den nyliberale centerriksdagsmannen
Fredrik Federley i en radiodebatt och blir bekymrad.
Niia må vara en duktig förbundsordförande men som debattör uppvisar hon här samma empati som en gråsten.
- Vi har rätt att sätta salladsbaren i blockad, säger hon.
Jovisst. Men är det hennes viktigaste budskap? I så fall är facket illa ute.
Var är fackets berättelse om varför det är livsviktigt med kollektivavtal, särskilt för medlemmarna i ett förbund som domineras av små arbetsplatser?
Var är uppräkningen av de sociala förmåner som de anställda går miste om utan avtal?
Om inte facket tar striden, vad hindrar då att avtalslösheten breder ut sig på resten av arbetsmarknaden? Vilket skydd finns då mot försöken att pressa lönerna?
Utan facket och utan avtal är den enskilde anställde på sitt företag fortfarande en David. Han eller hon är i kraftigt underläge mot sin arbetsgivare och utsatt för dennes godtycke, särskilt på små arbetsplatser.
Världens starkaste fackförening har alltför länge trott att argumenten för facket och för kollektivavtalen talar för sig själva.
Så är det inte längre, om det någonsin varit på det sättet. Facket måste göra sin egen berättelse levande igen.