När protesterna på Himmelska fridens torg inleddes i april månad 1989 var ursprungligen i form av en studentrörelse som krävde godkännande av deras oberoende studentrörelse och demokratiska reformer i landet. Snart stod arbetare och studenter sida vida på torget, förenade i kravet på ett mer demokratiskt styre i Kina och mindre korruption. Demonstrationerna pågick i sju veckor och som mest uppgick antalet demonstranter till drygt en miljon människor. Ropen ”Leve demokratin, leve friheten” skallade och de kinesiska ledarna stod först handfallna inför protesterna och visste inte riktigt hur de skulle agera. I väst följdes händelseutvecklingen med stort intresse och förhoppningarna väcktes om ett mer modernt förhållningssätt från den kinesiska ledningens sida.
Men tidigt på morgonen den fjärde juni grusades dessa förhoppningar då de kinesiska ledarna med Deng Xiao Ping valde att gå till attack mot demonstranterna. Man beordrade pansarförsedda arméstyrkor att öppna eld mot de obeväpnade demonstranterna och storma torget. Man beräknar att cirka 3000 människor dödades eller skadades under arméstyrkornas blodiga attack på torget eller på den stora aveny som leder upptill torget. Allt inför ögonen på förskräckta västerländska journalister. Intern i Kina tystades händelserna på torget och varje år har beredskapen varit hög inför årsdagen för att undvika nya demonstrationer. Inför tjugofemårsdagen av massakern har aktivister som velat uppmärksamma händelsen gripits av polis.
Massakern på Himmelska Fridens Torg medförde att den kinesiska regimen fick utstå kraftig internationell kritik under flera år. Men sedan klingade tyvärr kritiken av. Och även om de kinesiskaledarna har talat om reformer och mer öppenhet så har den faktiska utvecklingen gått åt fel håll. Människorättsaktivister talar om att den kinesiska regimen lägger omkring 770 miljarder kronor årligen på inre säkerhet, och att denna summa faktiskt överstiger vad landet lägger på försvaret. Kontrollen av oliktänkande har skärpts och den politiska ofriheten i landet har aldrig bedömts vara större.
Detta borde verkligen rendera i allvarlig kritik mot den kinesiska regimen från internationellt håll. Men kritiken står inte alls i proportion till hur situationen ser ut i landet. Kritiken kan närmast liknas vid en västanfläkt. Inte heller i samband med tjugofemårsminnet av massakern på Himmelska fridens torg har det internationella samfundet passat på att uppmärksamma hur de mänskliga rättigheterna hanteras i Kina och den avsaknad av demokrati som råder i landet.
Deng Xiao Ping konstaterade krasst efter massakern 1989 att västvärlden kommer att glömma dessa händelser. Och dessvärre fick Deng Xiao Ping rätt. Även här i Sverige har vi valt att blunda inför situationen i Kina. Göran Persson lyckades som statsminister kläcka ur sig att det är ” oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling” efter att ha besökt Kina. Även nuvarande näringsministern Annie Lööf har blundat för bristen på demokrati i Kina och hade så sent som för två år sedan stora problem när hon fick frågan om Kina är en demokrati eller diktatur.
Kan detta bero på att Kina kommit att bli den ekonomiska supermakt de idag är och att våra politiska ledare i väst är rädda för att stöta sig med den kinesiska politiska ledningen och därför låter den kinesiska demokratin offras på världskapitalismens altare? Hur som helst så passerade tjugofemårsdagen av massakern på himmelska Fridens torg i kompakt tystnad från världens demokratiska ledare när de i stället hade kunnat sätta press på det kinesiska styret. Det är både beklagligt och skamligt.