Vart tog de vägen?
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Maud Olofsson fick behålla posten som näringsminister i den nya alliansregeringen. Däremot rök positionen som vice statsminister då Centern förlorade positionen som näst största borgerliga parti till Folkpartiet. Posten som vice statsminister är ändå mest en extra fjäder i hatten utan verklig betydelse, om nu inte statsministern helt plötsligt inte skulle kunna fullgöra sitt uppdrag. Förlusten av den lilla bonusposten borde inte påverka Olofsson särskilt mycket. Det är ändå som om Maud Olofsson försvunnit från den politiska scenen efter valet. Visserligen kunde man se henne vid riksdagens högtidliga öppnande och vid den traditionsenliga fotograferingen av den nya regeringen. Men hon har varit tyst, mycket tyst, efter valet. Den valförlust som Centern fick kännas vid i senaste valet smärtar säkert, och har säkert skapat en del internt arbete för Olofsson.
Centern tappade i höstens val 1,32 procentenhet. Detta motsvarar en minskning på 16,7% från förra valet. Socialdemokraternas katastrofval innebär ett tapp på 4,33 procentenheter men jämfört med förra valet innebär det en minskning på 12,4 procent. Då börjar man inse vidden av det centerpartistiska valfiasko som Maud Olofsson nu har att hantera. Då förstår man att hon riktar energi inåt i partiet, och säkerligen sitter på kammaren i Högfors och funderar över sin egen framtid som partiledare. Frågan är nog inte om hon ska avgå, utan när det är taktiskt riktigt att avgå.
Men det är inte bara Maud Olofsson som lyser med sin frånvaro i det politiska rampljuset. Man kan väl inte beskylla kristdemokraten Göran Hägglund för att överutnyttja medieutrymmet. Han har varit lika osynlig som sin centerpartistiska kollega. Liksom Olofsson har han en hel del att grunna på utifrån det senaste valresultatet. Med ett minus på 0,99 procentenheter som jämfört med förra valet innebär ett faktiskt tapp på 15 procent är nog krisdiskussionerna inom Kristdemokraterna minst lika heta som hos Socialdemokraterna och Centerpartiet. Skillnaden är väl den att Göran Hägglund sitter tämligen säker i partiledarstolen, till skillnad från Sahlin och Olofsson. Men så tar sig eftervalsdiskussionerna också andra uttryck inom Kristdemokraterna. Häromdagen kunde man läsa att diskussionen om ett namnbyte väckts vid det senaste partistyrelsemötet. Inte tror jag precis att ett namnbyte till Familjepartiet Kristdemokraterna skulle locka fler väljare till partiet. Nej det är innehållet i politiken, och partiets framtoning, som är det avgörande för om man attraherar väljare eller inte, inte partinamnet.
En som man däremot inte behöver fundera över vart han tog vägen är Thomas Bodström. Men till skillnad från Olofsson och Hägglund har han inte lyst med sin frånvaro i politikens hetluft. Och trots att han nu lämnar riksdagens kommer det inte att innebära att han lämnar politiken och socialdemokratins inre cirkel. Han kommer bara att finnas på en annan arena under en tid, innan han kliver in i rampljuset igen. Och trots den tillfälliga sortin kommer man säkert höra lika mycket från honom som från Olofsson och Hägglund.