Förra måndagen kunde man i Folkbladet i Umeå läsa en förtvivlad debattartikel från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de Gröna med titeln ”Glesbygden behöver en ny regering”. I inledningen till debattartikeln skriver man:
”Som finansieringen av samhällsservicen i dag är uppbyggd medför det att små kommuner med vikande skatteunderlag får allt svårare att upprätthålla en grundläggande service för sina medborgare. Invånarantalet i de norrländska glesbygdskommunerna har nått en kritisk nivå. Åldersfördelningen med stor andel pensionärer och liten andel ungdomar gör situationen ödesmättad. Följden blir en accelererande utflyttning som gör att vi närmar oss gränsen där den negativa utvecklingen inte går att hejda. Att enbart tala om att skapa flera arbetstillfällen är inte tillräckligt. För att ett företag skall etablera sig på en ort är det nödvändigt att det finns en grundläggande samhällsservice.”
De allra flesta, om inte alla, glesbygdskommuner i vårt land delar de erfarenheter som de förtvivlade lokalpolitikerna från Dorotea uttrycker. Det gäller också för Storuman, Sorsele, Arjeplog, Arvidsjaur som för Jokkmokk som alla andra glesbygdskommuner i Norrbotten och Västerbotten. Utflyttningen fortsätter i oförminskad takt och hotar flera kommuners möjligheter att i en förlängning klara av sina grundåtaganden och kunna ge den grundläggande samhällsservice som behövs för att människor ska kunna bo och verka i kommunerna.
Det landsbygdsutvecklingsarbete som Arjeplogs kommun bedriver skiljer sig säkert inte från det som bedrivs i de flesta andra glesbygdskommuner. Det är ett nödvändigt arbete om man överhuvudtaget ska ha minsta chans att vända den negativa utvecklingen i de små kommunerna. I motiveringen till Arjeplogs kommuns utnämning till Årets kommun 2013 som Hela Sverige ska leva har förärat kommunen lyfter man bland annat fram att kommunen aktivt stödjer den lokala servicen i ett nära samarbete med de lokala grupperna och att man arbetar systematiskt med att få in ett underifrånperspektiv i kommunstyret genom utvecklade strukturer för kontinuerlig dialog med kommuninnevånarna.
Men ser man någon effekt av detta? Har befolkningsutvecklingen kunnat vändas tack vare det nu belönade landsbygdsutvecklingsarbete som Arjeplog belönats för? Svaret är tyvärr nej. Kommunen har för första gången i historien halkat ned under tretusen innevånare. Är det på grund av något fel i arbetet? Absolut inte. Förklaringen ligger naturligtvis i att hur mycket landsbygdsutvecklingsarbete en glesbygdskommun än bedriver så klarar man ändå inte mer än att skrapa på ytan. Man har nämligen inte tillräckligt mycket resurser för att kunna göra verklig skillnad. Om detta kan kommunalrådet i Arjeplog, Britta Flinkfelt Jansson, kommunalrådet i Dorotea, Lotta Åman, t.f. kommunalråd i Arvidsjaur, Greger Lindqvist, och Peter Lindström, kommunalråd i Åsele, säkerligen vittna om.
Utan kraftfulla insatser från regeringens sida kommer glesbygdskommunerna att bara kunna fortsätta med att försöka putsa bort rostfläckarna från fasaden på den sönderrostande kommunen. Det som behövs, och som S, V och MP i Dorotea också konstaterar, är att det lagstadgas om en basservice som ska erbjudas innevånarna i alla Sveriges kommuner och att staten tillskjuter tillräckliga resurser till kommunerna så att denna servicenivå ska kunna upprätthållas.
Alla innevånare ska bland annat ha tillgång till god sjukvård, bra barnomsorg, en värdig åldringsvård, räddningstjänst, apotek, polis, högkvalitativa skolor och en fungerande infrastruktur. Detta är nämligen främsta nyckeln till en bygds attraktivitet och utvecklingspotential. Och om man har ambitionen att hela Sverige ska leva så måste man också satsa resurser på det.
Utredningar som Sveriges kommuner och landsting tagit fram visar på att det inte handlar om några astronomiska summor om staten skulle bestämma sig för att garantera verksamheterna i de allra glesast befolkade kommunerna. Men viljan verkar absolut inte finnas. Inte hos dagens moderatledda regering, och tyvärr inte heller i tillräckligt hög grad tidigare socialdemokratiska regeringar även om de ändå bedrev en aktiv regionalpolitik om än med andra utgångspunkter än en lagstadgad basservice.
En sak står i alla fall klart. Ska det landsbygdsutvecklingsarbete som bedrivs på lokal nivå få önskvärda effekter så behöver arbetet understödjas från statligt håll på ett helt annat sätt än vad som görs. Annars kommer Arjeplog, trots sitt prisbelönta utvecklingsarbete, fortsätta minska i befolkning. Samma sak kommer att ske i Arvidsjaur, Sorsele, Malå, Storuman, Dorotea och Åsele. Dessvärre lär jag säkert ha glömt någon kommun dessutom.
Även om landsbygdsutvecklingsarbetet inte ensamt kan vända utvecklingen är det värt att satsa på. Arbetet bidrar ändå till att utveckla kommunerna ekonomiskt, socialt och kulturellt, vilket i sin tur kommer att skapa möjligheter att skapa attraktiva och levande regioner. Men ska något avgörande hända måste staten ge dessa i dagsläget mer eller mindre ”dödsdömda” kommuner verkliga verktyg att jobba med. För att det ska kunna ske måste vi dock först byta regering. Oavsett hur mycket Centern försöker trumma in att de värnar om landsbygden och dess innevånare så kommer de att köras över av Moderaterna i regeringskansliet. Så ser verkligheten ut. Glesbygden behöver verkligen en ny regering.