Vart går kristiden?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
På en del låter det som om det vore dags för socialdemokraterna och LO att åter lansera löntagarfonder, stänga gränserna för kapital och varor samt återinföra det gamla hederliga statliga tvåkanalssystemet. Ut ur EU, in i folkhemmet anno 1960-tal igen.
Men det är nonsens.
Kanske är det dags att lugna ner oss lite. Inte därför att krisen inte är någon fara, utan just därför att detta mycket väl kan vara en stor omvälvande kris, men inte för kapitalismen, utan för oss här i västerlandet.
Samtidigt kan vi förvisso konstatera att det är en kapitalistisk kris. I synnerhet den kapitalism vi har i Europa och USA. Det är dessutom en kris som är mycket allvarlig, därför att det inte längre går att köra vår variant av marknadsekonomi med olja som doping eller känna oss säkra på att vara omöjliga att konkurrera med.
Våra produktionsapparater är på väg att bli förslöade och ineffektiva jämfört med konkurrerande länder. Med de asiatiska tigrarna, kanske med Sydamerika.
Vart exempelvis kineserna tar vägen under de kommande årtiondena vet vi inte, men ingenting tyder på att de är på väg tillbaka till femtiotalet, ordförande Mao och Stora Språnget.
Och det verkar inte som Indien eller någon av de andra länderna som nu stiger fram tänker överge sina marknadsekonomiska strategier.
Dessutom - om det nu är så att dagens kris förebådar kapitalismens slut och vänsterns nya vår så tar det sig märkliga uttryck.
Vi kan till att börja med konstatera att krisen inte gett den rödgröna koalitionen någon luft under vingarna. Det verkar inte som om den tydliga socialistkryddan i form av vänsterpartiet varit någon stor hit. Eller att ett entydigt gläfsande på regeringen Reinfeldt hittat hem i stugorna.
Det parti som i årtionden förutspått en global finanskris - och argumenterat för gigantiska paket av den typ som världens regeringar nu genomför - nämligen Europeiska Arbetarpartiet EAP har såvitt jag vet ännu inte siktats i opinionsmätningarna.
Vi kan också notera att det parti som i Alliansen varit mest radikala (åt det nyliberala hållet) inte heller har haft någon framgång. Centerpartiet under ledning av sin Duracellkaninliknande Maud Olovsson ligger tvärtom under 4-procentsspärren. Trots (eller tack vare) att de haft massor av medieutrymme på senare tid.
Det verkar som om väljarna föredrar en sävlig statsminister som inte visar sig alltför mycket, och hela tiden försöker gjuta olja på vågorna.
Gaphalsar och domedagspredikanter ratas av väljarna.
Visst kan det komma att ändra sig. Ännu har inte den ekonomiska krisen bitit sig fast ordentligt i det svenska näringslivet. Alla går fortfarande och väntar på vart världsekonomin ska ta vägen. Kommer USA att lyckas vända skutan, och har EU möjlighet att vända krisstämningen?
Om det inte kommer en ljusning så kan vi räkna med att näringslivet - och då inte bara det svenska - kommer att genomgå en strukturomvandling som sätter hela regioner på fäfot. Då blir det en slags trettiotalsstämning som drabbar oss.
Och hur det gick på trettiotalet vet vi. Det var vänstern som först spelade första fiolen. Kommunister och andra vänstergrupper hade stora framgångar. Till att börja med. Men sen slog reaktionen till, och i många länder fick vi istället högerregeringar. Eller fascistiska och nationalsocialistiska partier vid makten.
Detta slapp vi i Sverige. Då lades grunden för socialdemokratins hegemoni.
Men inte därför att partiet drog åt vänster, eller åt höger, utan därför att de erövrade mitten. Att de var lite sävliga och sakliga.
Värt att minnas. Så att kristiden inte drar ner oss en politisk kalabalik.