Jag har ett förhållande på sidan om. Han heter Herr Gräsklippare. Och vårt förhållande är komplicerat. För det mesta umgås han med min son. Men ibland blir Herr Gräsklippare bara min. Och förra helgen när familjen kom hem efter nio dagar borta och gräset var blött så blev vi ovänner.
Han driver mig till vansinne ibland. Han lovar runt och håller tunt. Han har alla kvalifikationer och en hel massa extrautrustning. Han borde kunna leverera. Men han väljer att avstå.
Jag har stött på en och annan arbetskamrat genom livet som är som han. Som hon som absolut var kvalificerad för att göra sitt jobb. Och mer därtill. Men som efter ett tag tyckte att delar av hennes arbetstid borde användas till att spela dataspel. Hon ville gärna vara anställd och få betalt för sitt arbete. Men hon tyckte att betalningen var för dålig och att hon därför inte behövde leverera den arbetstid som hon fick betalt för. Eller han i grupp 18 som var en duktig yrkesman men som bestämt hävdade att han inte kunde göra sitt jobb om han inte visste vad alla i grupp 24 gjorde. Och därför borde vi ha flera möten och diskutera den bristande informationen. Eller hon som nog satt inne med en hel del lösningar, men valde att inte säga dem, eller erbjuda sina tjänster. För det var minsann ingen som frågade.
Det brukar lösa sig när man samtalar om saken. Många vuxna människor vet att bete sig så. Vuxet. Men nog häpnar man ibland över argumenten. Som liksom tar udden av alla resonemang. Hur ska man föra ett vuxet resonemang med människor som använder argument som mina barn gör. "Skulle jag plocka bort ALLA kottarna? Jag trodde inte att du skulle klippa den här delen av gräsmattan." "Ja, det är klart att jag kan det där. Men du frågade ju inte."
Vi har en utmaning framför oss för att vända utvecklingen i norra Norrlands inland. Och det krävs att alla drar sitt strå till stacken. Nog finns det en del människor som vill att jag ska lova att jag fixar det här. Själv. Men självklart gör jag inte det. Och det har jag heller aldrig lovat. Den kommunala organisationen består av ett gäng duktiga yrkesmänniskor. De ska göra en del av jobbet. Det förtroendet är de värda. Och våra företagare som drivs av lust att utveckla sina företag. De kommer att betyda massor även framöver. Därifrån kommer pengarna till vårt samhälles välfärd. Kommunens pengar är trots allt andrahandspengar. Som människor avstått ifrån för att såna som jag ska förvalta dem bra.
Vårt uppdrag som politiker är tvåhövdat. Vi ska se till att så lite pengar som möjligt går åt för att leverera den välfärd som människor har rätt till och mår bra av. Men vi ska också göra vad vi kan för att underlätta för den tillväxt som företagen står för.
Men vi ska inte lova runt och hålla tunt. Vi måste alla leverera vad vi kan. Och sluta peka finger åt den som försökte men inte nådde ända fram. Låt oss tala till varandra och inte om varandra. Uppmuntra varandra till stordåd. Självklart har vi förändringar framför oss, nu kanske mer än någonsin. Håkan Juholt talade i sitt sommarprogram om prestigelöshet och samarbete i politiken. Och vilka lösningar man i försvarsutskottet kunde hitta på sina problem när människor fick lov att vara trygga med varandra. Han sa det väldigt bra. Jag hoppas att det var många som hörde.
Och vid vårt senaste möte blev vi nästan vänner igen. Jag och Herr Gräsklippare. Vi kämpade på och levererade tillsammans.