Vart är vi på väg?
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den senaste veckan har jag fått mig ett par tankeställare. EU:s beslut att godkänna köttlim fick i alla fall mig att haja till, och börja fundera över hur långt vi har gått. Att börja limma ihop mindre köttbitar för att få dessa att se ut som helt kött är faktiskt helt sjukt, om man bara tänker efter. Sådant kött malde man ner till köttfärs för att det inte skulle förfaras. Men det duger inte i dagens samhälle. Nej, köttindustrin har nu hittat ett sätt att kunna höja sina vinster, genom att "förädla" dessa köttslamsor genom "hoplimning".
Men här kan vi som konsumenter göra skillnad. Vi kan utöva vår konsumentmakt och helt enkelt vägra att ställa upp på dessa idiotier. Om vi inte köper "ihoplimmat" kött så finns det heller ingen marknad.
En annan sak som fick mig att fundera var onsdagens tävlingar i Vancouver. Först ser man Petra Majdic ramla i skidsprinten och göra sig ordentligt illa bara för att man inte sett till att det är säkert runt skidspåret. Men det är bara en del. Sedan ser man Petra Majdic fortsätta åka runt under högljudd smärta och lyckas ta sig vidare från kvalet. En prestation i sig, men säkert inte helt sunt. Sedan lyckas hon dessutom ta sig till final och ta en bronsmedalj. Det är inte så att man börjar fundera vad hon proppat i sig under mellantiden för att klara smärtan, men framförallt så funderade jag en hel del kring vilken press hon måste befinna sig under för att välja att efter en sådan vurpa, med sådan uppenbar smärta, gå ut och ställa sig på skidorna igen och fullfölja tävlingen.
Sedan kan man ju inte undgå störtloppet som kvinnorna körde. Det känns som om arrangörerna faktiskt gick över alla tolerabla gränser när man beslutade att köra störtloppet trots att åkarna inte kunnat träna i backen. Det om något är väl ett exempel på hur långt hetsen gått i vårt samhälle. Här valde man helt uppenbart att bortse från dessa kvinnors säkerhet bara för att kunna få köra loppet. Man spelar med liv och död, utan att ta något som helst ansvar. Jag tycker det är fruktansvärt. Men, säger säkert några av er, åkarna kan ju själva välja om de är med eller inte. Förvisso är det så, men det är här pressen från omgivningen kommer in. Det ska till en stor portion med mod och integritet för att ställa sig upp och säga att under de här spelreglerna är jag inte med. Det krävs en hel del för att våga och orka göra det.
Men så slutade det ju också som det gjorde. Sällan har man sett så många fall och incidenter i en och samma tävling. Bilderna från Anja Pärsons fruktansvärda fall sitter fortfarande som fastbrända på näthinnan. Det är verkligen ett under att hon klarade sig så lindrigt undan som hon gjorde. Sedan kan man ju inte annat än beundra hennes inre styrka när hon dagen efter åker i samma backe, och dessutom lyckas ta brons. Det är inre mental styrka det. Man får hoppas att det inte var pressen från oss runtomkring som fick henne att ställa sig i startbåset och kasta sig utför branten.
Hela den framgångskultur vi lever i pressar människor att gå över gränsen i olika sammanhang. Den som inte lyckas är inte särskilt mycket värd. Detta sätter en enorm press på den enskilda människan.
Det är inte underligt att den psykiska hälsan försämras, att ätstörningar blir allt vanligare och att allt fler människor, och framförallt unga människor, får allt större problem med sömnen. Det finns alla skäl i världen att stanna upp och tänka till. Vart är jag själv på väg? Och vart är vårt samhälle på väg?