Nu hörs liknande tongångar från folk som i vanliga fall är betydligt mer omdömesgilla. Därför finns anledning att hissa varningsflagg för alltför snabba slutsatser utifrån det danska exemplet.
För det första är de danska framgångarna i bekämpningen av arbetslösheten av mycket färskt datum. Under hela 1970- och 1980-talen - då den danska arbetsrätten skilde sig från den svenska precis lika mycket som idag - var arbetslösheten i Sverige betydligt lägre än i Danmark.
Ungdomsarbetslösheten har visserligen sjunkit kraftigt i Danmark de senaste åren medan vi haft motsatt utveckling i Sverige. Noterbart är dock att långtidsarbetslösheten under samma tid faktiskt varit något lägre i Sverige än i Danmark. Det senaste decenniet har Sverige dessutom haft en bättre tillväxt och en högre produktivitet än Danmark.
Den danska framgången relativt Sverige är alltså inte så självklar och så omfattande som det ibland påstås i den svenska debatten. För det andra består den danska modellen av betydligt mer än svag arbetsrätt, något som många debattörer gärna förbigår.
Den danska flexicurity-modellen kan ses som ett samhällskontrakt mellan löntagare, arbetsgivare och stat. Detta kontrakt vilar på tre pelare: Flexibilitet på arbetsmarknaden, ett generöst välfärdssystem och en aktiv arbetsmarknadspolitik med 90- procentig ersättning för de lägst avlönade. Alla delarna ingår i paketet, det går inte bara att välja en av dem.
Dessutom bygger flexicurity-modellen på ett samarbete mellan löntagare och arbetsgivare. I Danmark värnar parterna gemensamt om sin modell. I Sverige vill Svenskt Näringsliv knappt befatta sig med LO och övriga centralorganisationer och ifrågasätter istället den svenska avtalsmodellen.
Före det tredje finns ingenting som tyder på att den lägre arbetslösheten skulle förklaras av den sämre anställningstryggheten. Den stora förändring som skett i Danmark de senaste åren - då skillnaden i arbetslöshet gentemot Sverige uppstått - är att arbetsmarknadspolitiken blivit aktivare och stramare.
När Svenskt Näringslivs vice vd Janerik Larsson förra året i en entusiastisk kommentar jublade över att arbetsgivare i Danmark vågade anställa och att människor vågade byta jobb var det säkerligen ärligt känt. Det måste vara en våt dröm för svenska arbetsgivare att chefen ensam och ingen annan bestämmer vilka som ska få gå vid nedskärningar och att rätt till återanställning saknas.
Men att det skulle leda till en lägre arbetslöshet finns faktiskt inga belägg för.