Att se till att bredda radio- och tv-utbudet är en tanke som funnits länge. Detta för att garantera att även ickekommersiella program för en smalare publik produceras. Det handlar om allt från kulturprogram till djuplodande samhällsprogram. Program som berikar det svenska samhällslivet och som ger människor möjlighet att växa som individer och förkovra sig. Utan public service skulle tv- och radioutbudet vara långt fattigare än vad det är i dag.
En av förutsättningarna för att kunna producera den här typen av program har varit en långsiktig och stabil finansiering. Public service-kanalerna har via avgiftsfinansieringen haft en långsiktig finansiering som inte riskerat att påverkas av politiska omsvängningar vad gäller synen på hur stora bidragen ska vara.
I samband med att utredningen presenterat sitt förslag har oroliga röster höjts för att public service-kanalernas oberoende riskerar att minska om avgiftsfinansieringen ersätts med en finansiering som tar vägen via skattsedeln. I grunden är denna oro lätt att förstå. Politiker är inte mer än människor, och i svåra tider tenderar många att följa minsta motståndets lag och skära där det gör minst ont och minsta negativa påverkan som uppstår.
Den eventuella negativa påverkan som skulle kunna uppstå måste vägas mot de positiva effekter som uppstår när vi blir fler som är med och delar på kostnaden för public service-kanalerna. I dag är det ju en hel del skolkare som inte tar sitt ansvar och betalar tv-avgiften. Det blir därmed lätt att förstå att utredningen landar i slutsatsen att en skattefinansiering är att föredra.
Utmaningen blir därför att värna själva public service-tanken och vikten av oberoende public service-kanaler som inte låter sig styras från politiskt eller kommersiellt håll. Det gäller därför att vara ytterst observant så att tv-avgiften inte blir en post som används i ett politiskt spel. En skatt är trots allt en skatt och dess storlek fastställs genom politiska beslut. Om avgiften också skulle tagit vägen via statsbudgeten hade det funnits större anledning till oro än det är med det förslag som utredningen presenterar.
Lösningen att låta tv-skatten gå in på ett särskilt konto hos Riksgälden utan att blandas in i statsbudgeten känns som en betydligt tryggare lösning. Systemet blir väldigt tydligt och enkelt. Det är också bra att förslaget bygger på att skatten ska vara inkomstberoende. Kostnadsfördelningen blir därmed också mer rättvis.
Avslutningsvis kan man bara konstatera att skattefinansiering ger mer långsiktigt hållbara förutsättningar för public service-kanalerna. Dagens avgiftsbaserade system har kommit att urholkas allt mer när betalningsviljan hos medborgarna sjunker. Därför känns det som om utredningen tagit sin utgångspunkt i en vilja att värna public service-tanken. Det är bra. För värna denna tanke måste vi. Så enkelt är det.