2011 fortsätter fattigdomen att plåga mänskligheten. I dag lever 1,3 miljarder människor på mindre än cirka tio kronor per dag. Drygt 20 000 barn dör av svält och svältrelaterade sjukdomar varje dag.
1990 bodde mer än 90 procent av världens fattiga - alltså människor som lever under fattigdomsgränsen på 1,25 amerikanska dollar per dag - i fattiga länder. I dag bor cirka tre fjärdedelar av de fattiga i medelinkomstländer, som Indien, Kina, Pakistan och Filippinerna.
Det beror inte på att människor har flyttat, utan på att dessa länder har tagit steget från att ha varit fattiga till att bli medelinkomstländer. Men långt ifrån alla som bor där har gjort samma resa. Klyftorna mellan människor inom medelinkomstländerna är stora: Somliga lever i överflöd medan andra lever i misär. De är inte bara fattigast i sina relativt välmående länder, de är världens fattigaste.
Världssamfundet borde låta sig inspireras av den FN-norm som bär namnet Skyldighet att skydda. Den innebär att ett land måste skydda sin befolkning från övergrepp. Om den inte gör det, eller själv använder godtyckligt våld mot sitt eget folk, har det internationella samfundet en kollektiv skyldighet att ingripa till skydd för befolkningen.
En liknande princip bör utformas om varje lands ansvar inför sina befolkningar, för att tillförse att de inte lever i fattigdom. Utgångspunkten bör vara de ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna.
I första hand ska ansvaret ligga hos ansvarig regering och de måste stå för kraftfulla insatser. Men även omvärlden har ett ansvar, till exempel genom finansiellt stöd. I grunden handlar det om att varje land måste få till stånd en fungerande och rättssäker inkomstfördelning mellan sina medborgare.
Palmecentret möter allt fler förfrågningar från människor världen över om just detta. Inte minst från kvinnoorganisationer, fackförbund och partier. Frågorna handlar om hur länder som rest sig ur fattigdom kan införa pensioner, socialförsäkringar, barnbidrag, studiestöd och andra mekanismer som strukturellt kan bidra till att människorna i länderna kan häva sig ur fattigdom.
När det gäller att hitta framgångsrecept som omvärlden kan stödja, talar historien sitt tydliga språk: Demokratiska folkliga sammanslutningar, som inkluderar de som berörs av politiken, är bästa sättet att lyfta stora grupper ur fattigdom.
Sverige som alltjämt har en hög internationell trovärdighet i biståndssammanhang måste redan nu initiera en diskussion om hur fattiga människor i medelinkomstländer ska ges ökade förutsättningar att förbättra sina livsvillkor. En sådan strategi bör ligga klar för att världens länder på FN-toppmötet 2013 ska kunna fatta beslut om vägen framåt. Biståndsminister Gunilla Carlsson bör därför tillsätta en utredning som undersöker hur Sverige fortsatt kan ha en ledande position för att minska världsfattigdomen, med utgångspunkt i den nya fattigdomsgeografin.