Varken vilohem eller söndagsskola
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Många tror kanske att det var Kjell-Olof Feldt som utlöste den allt stridare strömmen av politiska självupprättelser med sin "Alla dessa dagar" (1991), men långt innan dess kom faktiskt Ulla Lindström med sina bägge volymer "I regeringen" (1969) och "Och rege-ringen satt kvar!" (1970).
För dem fick hon f-n och stämplades som svikare, men kunde hänvisa till att hon byggde på egna stenografiska anteckningar. Och tolv år som ensam kvinna i regeringen (1954-1966) är definitivt en unik erfarenhet som gör böckerna läsvärda än i dag.
Att hon skulle ha "skadat partiet" är naturligtvis nonsens, precis som att Nuder nu skulle ha gjort det. De flesta böcker av den här sorten är fort glömda och det som skadar är snarare den tigandets kultur som alltför många i missriktad partilojalitet tycks hylla.
Att påstå att Nuder inte kan skriva är också grovt orättvist, han är roligare än de flesta tror. Möjligen kunde han ha varit mindre förtjust i sina egna formuleringar från tiden som talskrivare åt andra. Citera sig själv blir tjatigt och drar bara löje över den som gör det.
Dessutom måste boken vara något av svenskt rekord i name-dropping.
Kissinger, Frantz Beckenbauer, Clinton, Sarkozy ... Pär Nuder har träffat dem alla. Att Nordkoreas Kim Jong Il saknas i personregistret noterar man till slut med viss förvåning.
Mest spännande är det när han skildrar regerandets inre samspel och konflikter. Särskilt infekterat var det förstås inför EMU-omröstningen, där Leif Pagrotsky tydligen var på god väg att få sparken om inte mordet på Anna Lindh framtvingat en vapenvila.
Någon lockande bild av livet på toppen får man definitivt inte. Trots hänvisningen till "the joy of politics" (glädjen i politiken) verkar det förödande trist. Långa sammanträden, stenhårt inrutade arbetsdagar, någon enstaka kort promenad övervakad av livvakter och resor, resor ...
Nej, politiken är inget vilohem och sannerligen ingen söndagsskola heller.
På en kräftskiva på Harpsund sjungs det visserligen allsång på "Oh, Sture Nordh" till samma melodi som frikyrkosången "Oh, store Gud", men så mycket roligare blir det inte.
Om man ska förskräckas eller imponeras är en smaksak. Man begriper bara inte att de orkar. Och att det hinns med något familjeliv överhuvud taget.
Den fråga som naturligt inställer sig blir vilken typ av människor som frivilligt söker sig till och uthärdar såna villkor. Och om det är rätt sort som gör det?
Tage Erlander hann åtminstone sticka emellan med en eller annan bok eller teaterpjäs som gav stimulans åt hans politiska tänkande. Det tycks dagens politiker inte ha något utrymme alls för och det kan aldrig vara bra.
Pär Nuders bok är en politisk framgångssaga även om den slutar i moll. Först blir han övergiven av Göran Persson, sen utstött även av Mona Sahlin.
Dock vore det konstigt om inte fortsättning skulle följa. Ett så enormt överflöd av politiska talanger finns det ju inte inom dagens socialdemokrati. Och han är faktiskt fortfarande bara fyrtiofem.