Jag är i chock. Jag är besviken, äcklad, förtvivlad och förbannad på samma gång. Överallt i sociala medier kan jag läsa om vad som hänt i Piteå under förrförra lördagsnatten. I lokaltidningen och kvällstidningen står det också. En gruppvåldtäkt, mitt i vår stad. I Piteå.
Detta får mig att tänka på en krönika som min mamma skrev när jag var fjorton år. Året var 1998. Femton år har hunnit gåsedan dess. En krönika som handlade om att tjejer, kvinnor eller damer inte ska behöva svart bälte i karate för att våga gå själv ute på natten. Jag minns den krönikan än idag. Hur hon skrev om att det inte skulle spela någon roll om jag som tjej bar en kort tajt kjol eller ”utmanande” klädsel som det ofta heter. Att det inte var en signal för att det skulle vara okej att ligga med mig mot min vilja. Att jag aldrig någonsin skulle behöva vara rädd för att bli våldtagen, utan skulle kunna vara trygg oavsett var i landet jag bor.
Tjejen som detta drabbat kunde lika gärna vara jag. Eller du. Eller din lillasyster, storasyster eller din bästa vän. Denna tjej var på fel plats vid fel tillfälle. På bara några sekunder förändras hennes liv för all framtid. Och inget kunde hon göra. Hennes Nej betydde ingenting. Och nu sitter jag här, flera år senare och tänker samma tanke som min mor gjorde då. Nu är jag mamma, dotter, storasyster och och bästa vän. Och rädslan över var vårt samhälle är på väg gror inom mig.
Jag är besviken över att det hänt, att det finns människor som inte har en spärr, att det finns människor där ute som inte förstår ordet nej, eller som uppenbarligen har en total avsaknad av empati och respekt. Jag är äcklad över att de här personerna förstört så mycket för denna tjej, även om hon med hjälp kan komma vidare så kommer vägen tillbaka till trygghet vara lång. Jag är förtvivlad då jag vet hur många tjejer i vår värld som utsätts för våldtäkt dagligen. Ute i samhället men också inom hemmets fyra väggar. I hemmet där alla ska kunna känna sig trygg. Jag är förbannad över att inte veta vad jag kan göra. Jag känner mig maktlös och vet inte hur jag mer ska kunna påverka än det jag försöker idag. Tankarna snurrar i huvudet och tårarna rinner nerför mina kinder.
Jag känner oro över vilket samhälle mina två döttrar kommer möta som tonåringar. Men på något sätt vägrar jag ändå tro att detta ska ta ifrån oss tryggheten. Jag vill tro, och hoppas att detta kan få oss alla att vakna, att öppna ögonen och än en gång inse hur viktigt det är att våra barn och ungdomar tidigt lär sig respekt och empati. Att min uppgift som förälder är att förmedla detta till mina barn och kanske till andras också, vars föräldrar inte orkar, kan eller vill göra det. Att regler är bra, att det kanske inte gör att mina barn tycker jag är världens bästa förälder just nu, men att de kommer förstå när de blir vuxna varför jag valde att säga nej.
Till dig där ute som tvivlar på att just du kan göra något;
”Du måste vara förändringen som du önskar se i världen.” – Mahatma Gandi