Varför tog det så lång tid?
SJUKVÅRDEN. I industrin och den privata servicesektorn handlade hela 1990-talet om att möta allt kräsnare kunders krav. Verksamheten har anpassats efter kundernas efterfrågan. I den offentliga vården har det dröjt några år in på 2000-talet innan sådana ideer börjat tillämpas.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är enhetschefen på Vaggeryds vårdcentral som säger så i en artikel i Dagens Nyheter. Jag har svårt att komma förbi de här raderna i artikeln och läser om dem igen.
Det är 2007 och här säger en chef inom svensk sjukvård att man förändrat sitt arbetssätt och nu sätter patienterna i centrum. Varför i hela friden har man inte kommit på det tidigare?
Det är naturligtvis jättebra att förändringsarbetet är igång. Liknande projekt genomförs på många håll i landet. I Agenda häromveckan berättades till exempel om vårdcentralen i Aneby som ökat tillgängligheten radikalt.
Svensk sjukvård håller genomgående hög klass. I vissa avseenden är den till och med mycket hög. Men tillgängligheten är en akilleshäl. Flera jämförelser har visat att det tar betydligt längre tid för patienter att få träffa läkare eller få en operation utförd i Sverige än i många andra länder, till exempel i Norge och Danmark.
Samtidigt finns stora skillnader mellan landstingen när det gäller att klara vårdgarantins löfte att få träffa en läkare inom sju dagar. Om Uppsala län till exempel hade haft samma goda tillgänglighet som Halland skulle patienterna vid ungefär 185 000 läkarbesök i länet ha sluppit vänta mer än sju dagar på att få träffa läkaren.
I industrin och den privata servicesektorn handlade hela 1990-talet om att möta allt kräsnare kunders krav. Verksamheten har anpassats efter kundernas efterfrågan. Men det har alltså dröjt några år in på 2000-talet innan sådana ideer börjat tillämpas i den offentliga vården.
Enligt Dagens Nyheter har vårdcentralen i Vaggeryd hämtat inspiration till sitt förändringsarbete från löpande bandet på Scania. Inget fel i det, så länge allt blir bättre för patienterna och de anställda är nöjda. Men visst ligger det en stor ironi i att den industri som många talade så illa om för tjugo år sedan i dag upphöjs till föredöme för den offentliga
sektorn.
De borgerliga tjatar återigen om privatiseringar som lösningen på alla problem. Men det är ju en illusion. Både Vaggeryd och Aneby är på väg att lyckas, den ena i offentlig regi, den andra i privat. Det viktiga är inte ägarformen utan att ansvaret läggs lokalt och att man får frihet att utforma egna lösningar.
Landstingen måste bara se till att samma krav ställs på alla utförare. Det ska ju till exempel inte vara möjligt att dra ner på fortbildning och kvalitetssäkring, som man tydligen gjort i Aneby.
Varför tog det så lång tid att sätta patienten i centrum? En oroande tanke: Kan föreställningen om att allt som gjordes i offentlig sektor var så förträffligt - den övertro som florerade i många vänsterkretsar - ha bidragit till förändringsoviljan? Struntade politiker av det skälet att ställa krav och följa upp?
I så fall har tillgänglighetsproblemet också en politisk läxa att lära oss.